Clinton/Blair

Torsdag till måndag spenderade vi i London. Tidigt och vackert vårväder, ett designhotell i Shoreditch och middag på Great Eastern Street och promenader överallt i hela staden är det enda sätt Storbritanniens finaste kan och ska upplevas.

I fredagens The Guardian kunde vi läsa om Michael Sheen, skådespelare av rang, som senast porträtterade David Fost i »Frost/Nixon«. 

I England är det snart premiär för »The Damned United«, baserad på David Peaces bok. Och idag kablades nyheten ut att Michael Sheen återigen spelar Tony Blair (tidigare i »The Queen«).

Denna gång gör manuskungen och stilistshejken Peter Morgan en film om Bill Clinton. Morgan ska även regissera. Kan vi hoppas på en filmens Jed Bartlet, »The West Wings« enastående president, eller väljer Morgan att visa Clintons mest lustsökande sidor? Återstår att se.

Och vad gäller Tony Blair: till honom återkommer vi. Läser nu hittills mycket välgjorda boken »30 days: A month at the heart of Blair´s war«.

Thin Lizzy

Fortfarande finns magin, fortfarande spelar basen på de personligaste av strängar och fortfarande skriker »Dancing in the moonlight« i regi av Thin LIzzy av uppdämd sexuell frustration, av kåta förhoppningar och alla de önskningar som en förvirrad tonåring bär på.

Och när Phil Lynott presenterar låten som innehållande »a bit of sax and sex« höjer vi volymen till tio, samlas kring högtalaren och svettas i ren inspiration från raderna vars kännetecken varje generation kan associera till: om blickarna som slumpartat möts, lyckan av att dansa när solen har gått ner och månen skapar vackra och förföriska skuggor. 

Likaså den »smarta« planen ämnad att lura föräldrarna, fönster som öppnas och stängs mitt i natten. Ungdomens nervositet kring vad som händer när musiken tystnar och dansen är slut. Allt det som den tidiga kärleken ska lära samlas i de enkla rader som är detta popkonstverk.

Att Thin Lizzy inte lyckades skapa fler lika smidiga och till perfektion utformade mästerverk som »Dancing in the moonlight« är ett frustrerande faktum bland övriga gitarrsolon. 

Naturligtvis finns det de av gruppens låtar som kommer nära: »Jailbreak«, »The boys are back in town«, »Don´t believe a word« är klassiskerna och endast tre exempel. Det bästa av det som kvinnojägaren, romantikern och soulmannen Phil Lynott satte sig namn under är pop i rockförklädnad.

Denna »förvirring«, denna musikens tvåsamhet som här kommer överens utan bråk, är också det som alltid har och alltid kommer att fascinera med Thin Lizzy. 

Så när »Still Dangerous«, ett livealbum med taggar och skrålande hetta, fyller ut rummets tomhet, karatesparkar undan luften med hänsynslös säkerhet, spelar vi luftgitarr och tackar gudarna för Phil Lynotts charm och insatts.

Konserten som gör oss nippriga är från 1977, inspelad i Philadelphia och stadens Tower Theatre. Tillsammans med Lynott står Brian Robertson, Scott Gorham och Brian Downey på scen. Energin, musiken, tilltalet och utförandet är pungkrossande starkt och förblir så även när månen har dragit ner persiennerna, solen har gått upp och dansen är över.

Lionel

I den förhoppningsvis begränsade artikelserien »Lionel Richie förklarar« har vi nu kommit till nummer tio i soloordningen, det album som är döpt till »Just go« (Island/Universal).

Som uppmärksamma läsare minns sedan tidigare har Mr. Richie vägrat lämna kärleken som tematik. Han hänvisar ständigt till den säljande kraften i att knyta näven långsamt och till en början försiktigt, därefter mer och mer kraftfullt sjunga om nödvändigheten att krypa närmare, kramas och känna värmen av sin älskade.

När nu nästa installation av Mr. Richies bortglömda 2000-talsverk ska presenteras pekar upphovsmannen mer än tidigare på den verklighet där erotik symboliseras av vita duvor, där långa ögonkast och försiktiga närmanden är lika självklara som förslutna sanningar om passion och pianodrivna ballader.

Mr. Richie har alltså för länge sedan slutat dansa på taket och klättra på väggarna. Nu går han endast med försiktighet och knappt det.

Trots detta berättar Mr. Richie att »Just go« är en gåva till fansen och vill speciellt framhålla två av albumets låtar.

»Somewhere in London«, med ett upptempobeat hämtat från den dåliga sidan av 90-talet, berättar historien om kvinnan med höga klackar och hår likt svarta havet. Olyckligtvis försvann hon innan de hann träffas. Men Lionel ser henne »somewhere in London« och jakten är igång. För han känner sig säker på att hon är allt han behöver. Och därför hoppas han få se henne igen, det finns ingen tvekan att hon är hans, eftersom Lionel vill känna kärlekens gåva igen.

Hur länge Lionel letar eller om han hittar henne framkommer inte. Men enligt säkra källor nära Mr. Richie planeras en uppföljare, »Somewhere in Bremen«, till nästa album. Rådgivare på skivbolaget ska även ha föreslagit ett dubbelalbum där Lionel letar efter kvinnan med de höga klackarna runtom i Europa.

– Och det behöver inte stanna där. Sydamerika, Asien, den ryska tundran. Finns det städer, då kan Lionel leta, säger en uppgiftslämnare med insyn.

Den andra låten som Mr. Richie berättar om heter »Good morning«. Plötsligt under intervjun börjar han sjunga några rader:

Sometimes I wake
A little grumpy, moody
She says no way
Because she is so positive
She gives me love
Get´s me ready for my day

När Mr. Richie får frågan om det är kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet som han sjunger om vägrar han svara. I stället fortsätter han sjunga:

If she cooks your breakfast with love
Gives you kisses wth love
Rubs you back with love
Then you better wake up
And tell her that you love her
Every morning tell her Good morning

De som har följt Mr. Richies karriär vet att just denna text kommer från hjärtat. Enligt rapporter från 1987, när Mr. Richie tog en välbehövlig paus från framgångarna med hans mest säljande album, var han så utmattad att han en dag glömde att säga god morgon.

Personer i hans närhet han sedan dess berättat om de sår som denna upplevelse orsakat Mr. Richie. När jag frågar om han har glömt att säga god morgon någon gång sedan den ödesdigra dagen avbryts intervjun med Mr. Richie.

Senare samma dag lämnar representanter för Mr. Richie beskedet att kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet fortfarande saknas.

Crips & Bloods

»Somebody said it´s more like the crips and the bloods, except these guys got better tailors.«

General Richard B. Myers, före detta chairman, Joint chief of staff, till John Stewart på The Daily Show, angående hur läget mellan demokraterna och republikanerna har förändrats sedan invasionen av Irak. 

*****

Citatet kommer från avsnittet som sändes i USA den 16 mars 2009.

A Bird

Lagom underligt, och på alla sätt inbjudande i spänningen mellan folk och pop, mellan komplicerat och enkelt. Andrew Birds femte soloalbum »Noble beast« (Fat Possum) visslar sig förbi tristess och missmod, testar lyssnarens intelligens med lyriska språngsteg och musikaliska mysterier i irrfärden genom albumets labyrint.

Och detta samtidigt som den enklare vägen ger en popskiva som är rak och utan speciella utmaningar. För visst trivs vi med att trassla in oss i tankeexperiment och hypoteser just när solen, våren gör allt lite lättare.

Grillad

SVT:s första försök att filma och sedan visa en »roast« – denna gång av Per Morberg – tillförde endast en desperat känsla samt undran om vi inte har kommit längre.

Dels kan inte, får inte, orkar inte de medverkande »komikerna« välja den grövre vägen (med undantag för Erik Hörstadius under några sekunder) och dels saknas den substans i och kring skämten som de amerikanska förlagorna faktiskt innehåller.

Rhino

»Bolt« är en högst ordinär film, en sådan som spelar på de strängar vid vilka de flesta tecknade filmer nuförtiden vill stanna; läget vid vilket den moraliska slutklämmen omringar och kväver handlingen i ett nafs.

Men likt pigvinerna i »Madagascar« har även »Bolt« en karaktär värd all uppmärksamhet: Rhino the hamster. Denna överviktiga hamster har lärt sig om världen via tv-tittande, verkar gilla »The A-team« och räddar en film som innan hans presentation försöker andas med vatten över huvudet.

******
Som extra krydda, se här när Rhino och Bolt träffas. För övrigt: Mark Walton heter mannen som gör Rhino the hamsters röst.

Mickey misshandlar

Happy day – premiären av »South Parks« trettonde säsong inföll igår.

Och även om det inte var en av de högsta höjdarna, innehåller det här klippet alla skäl till varför Trey Parker och Matt Stone fortfarande och för alltid är tv-mediets mest underskattade skapare. För när man ser Mickey Mouse misshandla Jonas Brothers vet man att vad som än händer, kan inget förstöra en sådan dag.

Australian slumdog

Ja, vi såg den i går. Årets mest hajpade och hyllade, filmen som sägs vara bättre än alla andra, den som vann Oscar till höger respektive vänster: »Slumdog millionaire«.

Reaktionerna var blandade. Kanske på grund av hyllningsorden, kanske för att med hyllningarna kommer den obligatoriska tvånget att en film inte är »så bra som alla säger«. Anyways, »Slumdog millionaire« är bländande snygg och baseras på en vacker kärlekshistoria – den klassiska om evig kärlek och kärlek vid första ögonkastet – som får hjärtat att smälta av värme.

Likaså är naturligtvis musiken passande till temat och det mest geniala är filmens möjlighet att berätta en livshistoria, om än kort sådan, genom frågorna i tv-leken »Who wants to be a millionaire«.

Senare på kvällen valde vi sällskapet av en annan filmpartner: »Australia«. Och värre smörja, äckligare försök till mastodontfilm förtäckt av konstiga och rasistiska undertoner gör en inte bara förvånad och beklämd, utan mest besviken. Dessutom: de tafatta försöken till humor i inledningen håller den låga nivån där misslyckande är likställt med självklarhet.

12 play

Och apropå att det handlar om den alltid närvarande R. Kelly: lyssnar på The-Dreams kommande och utsökta album »Love vs Money« där en av låtarna har formats kring och handlar om R:ets skiva »12 Play«.

Låten har med all enkelhet fått namnet »Kellys 12 Play«, The-Dream sjunger om svettigt, snuskigt sängrullande, och visst känns det fullständigt naturligt att älska en låt om att ligga till R. Kellys första album. Så på allmän begäran, en stor bit av textkakan:

Now we doing it to Kelly’s 12 Play

You can’t ruin it while we doing it to Kelly’s 12 Play

Like a DJ, we screwing it while we doing it
To Kelly’s 12 Play

We come up off that bed
Push up to the dresser, yeah yeah
Got her all up on my CD player

Skip, skip, skip, skip, skip, skip

Skip back to seven, yeah
And we both sweatin it out like it’s a fire up in here

Reach my hand out to the remote

Gotta play that one mo’ again

As we repeat steps 1 through 12

She like »thank you Dream«
I’m like »no, thank you Kells«

*******
Eftersom det var enklare, är texten hämtad från Emil Arvidsons blogg

Conchords #2

»Flight of the conchords« strålar vidare av närapå magisk genialitet. I avsnitt sex av den andra säsongen träffar Bret och Jermaine en tjej (Kristen Wiig från »SNL«) som de båda faller för. Och precis efter första mötet utspelar sig denna R. Kelly-pastisch: klicka och njut.