I Malmö sedan igår; hälsar på mor och far, dricker vin med vänner, beklagar sakernas tillstånd i allmänhet och alltings djävulskap i synnerhet.
Timmarna som var resan ner – med SJ, naturligtvis försenade – slogs sönder i sällskap med två överlägsna populärkulturella räddare:
1. Lil Wayne.
Hans otaliga mixtape håller så hög nivå att till och med den tappade hakan häpnar. I Ipoden finns de fem senaste, samt »Tha Carter III«, ett av förra årets bästa album. Hans släpande höghet är ensam på tronen.
2. »The man who owns the news: Inside the secret world of Rupert Murdoch« av Michael Wolff.
Har läst hälften av denna spännande, informativa och stilistiskt sköna biografi. Murdoch blir intervjuad, pratar för ovanlighetens skull öppenhjärtig om sitt livsverk, sina mål och sina tankar kring media då och nu. Och vad som vid första anblick verkar vara en skröna visar snart vara sanning. Företagskultur, ekonomiska strider och hybris har aldrig varit roligare.
2009-02-27
2009-02-25
Diplomatiskt
Mitt i yran kring en förlovning finns det naturligtvis viktigare ting att beakta: läs Björn Wiman, Expressens kulturchef, när han skriver en viktig och nödvändig text om diplomater och ett förhållningssätt som riskerar att ge uppstötningar.
2009-02-23
The Simpsons
Och inte att glömma: förra söndagen ändrade »The Simpsons« sitt intro för första gången sedan 1989.
Visst, småändringar har alltid förekommit – exempelvis vad Bart skriver på svarta tavlan – men denna ändring är så pass fundamental och tydligen permanent att den måste uppmärksammas.
Visserligen är själva grundstoryn för introt den samma, och det är tveksamt om den fortsättningsvis får behålla sin längd på över två minuter, men de otaliga förändringarna i detaljerna är onekligen fascinerande. Kolla här.
Visst, småändringar har alltid förekommit – exempelvis vad Bart skriver på svarta tavlan – men denna ändring är så pass fundamental och tydligen permanent att den måste uppmärksammas.
Visserligen är själva grundstoryn för introt den samma, och det är tveksamt om den fortsättningsvis får behålla sin längd på över två minuter, men de otaliga förändringarna i detaljerna är onekligen fascinerande. Kolla här.
2009-02-20
Alec
Det sägs att Alec Baldwin och Christopher Walken har stående inbjudningar att leda »Saturday night live« när de vill.
För Alec Baldwin – som för övrigt varit enastående i »30 Rock« de senaste avsnitten – var det återigen dags i lördags. Och i öppningsmonologen levererade han kvällens roligaste citat:
»It´s great to be here again hosting »Saturday night live«. A lot of exciting things have been happening for me since the last time I was here. But before I get to that, I wanna take a moment to say: Thank you Christian Bale. Who have replaced me as the person most synonymous with recorded celebrity meltdowns«.
2009-02-19
Conchords
Och när det diskuteras bra snuttar från veckans amerikanska tv-avsnitt, då får »Flight of the Conchords« inte glömmas.
Länge har tveksamheten till serien varit stegrande och aldrig har den passat som handen i smakhandsken. Fast när Michel Gondry regisserar, då blir höjdpunkterna inte bara bra, utan nära nog det bästa som seriens hittills två säsonger bjudit på.
Njutningsmomenten är två och Gondrytypiska i estetik och utförande: »To many dicks« är det mer fartfyllda klippet, medan »Carol Brown« kan liknas vid eftertänksamhet.
*******
Klippen är hämtade från avsnitt fem, »Unnatural love«, av seriens andra säsong.
Länge har tveksamheten till serien varit stegrande och aldrig har den passat som handen i smakhandsken. Fast när Michel Gondry regisserar, då blir höjdpunkterna inte bara bra, utan nära nog det bästa som seriens hittills två säsonger bjudit på.
Njutningsmomenten är två och Gondrytypiska i estetik och utförande: »To many dicks« är det mer fartfyllda klippet, medan »Carol Brown« kan liknas vid eftertänksamhet.
*******
Klippen är hämtade från avsnitt fem, »Unnatural love«, av seriens andra säsong.
Stewie »Bryan Adams« Griffin
»Family Guy« ångar på, även om den senaste avsnitten aldrig har bjudit på de alltid förväntade skrattanfallen, ibland inte ens små leenden.
I söndags visades dock en bisarr, fast i kontexten begriplig, liten episod där Stewie ska skapa en kärleksserenad till flickan i hans drömmar, Joe och Bonnies nyfödda dotter. Resultat är naturligtvis mindblowing och kan ses här.
*******
Klippet kommer från »Family Guy«, säsongen är sju och avsnittet heter »Ocean´s three and a half«.
I söndags visades dock en bisarr, fast i kontexten begriplig, liten episod där Stewie ska skapa en kärleksserenad till flickan i hans drömmar, Joe och Bonnies nyfödda dotter. Resultat är naturligtvis mindblowing och kan ses här.
*******
Klippet kommer från »Family Guy«, säsongen är sju och avsnittet heter »Ocean´s three and a half«.
2009-02-16
Luther
Mer än 25 miljoner sålda skivor. Åtta Grammystatyetter. Och med säkerhet den soulröst som hade störst inflyttande under hela 80-talet. När Luther Vandross gick bort i juli 2005 lämnade han kvar kärlekstörstande material för framtida generationer i jakt på snabba fixar liksom inspiration och tröst.
Tanken på Luther gör väl också de flesta lite varm i hjärtat. En sångare med kunskap och precision, precis som.en hygglig snubbe med diabetes som tvingades lämna in för tidigt. Men i ärlighetens bortglömda namn, hur bra är dessa låtar egentligen?
Nej, precis. De håller överlag inte den kvalitetshöjd som man först inbillar sig och framförallt vill minnas.
Och när det nu, i februari, lagom till Alla hjärtans dag, släpps ett album, »Luther love songs« (Epic) med 17 av mannens kletigaste ballader blir det ännu tydligare: mycket doftar lite unket, klibbar sig fast i det mest välansade av ömklighetens hörn och för att vara kärlekens budbärare berör Luther Vandross knappast på det sätt man önskar.
Faktum är att endast den snubbelfunkiga »Never to much« fortfarande låter lika spännande och positivt åttiotalsaktig och således infriar de förväntningar som hatar att bli lurade. Resten av de sexton famlar både med ljusknappen och, kan vi väl i alla fall misstänkta, med allt det som ska hända under täcket.
Tanken på Luther gör väl också de flesta lite varm i hjärtat. En sångare med kunskap och precision, precis som.en hygglig snubbe med diabetes som tvingades lämna in för tidigt. Men i ärlighetens bortglömda namn, hur bra är dessa låtar egentligen?
Nej, precis. De håller överlag inte den kvalitetshöjd som man först inbillar sig och framförallt vill minnas.
Och när det nu, i februari, lagom till Alla hjärtans dag, släpps ett album, »Luther love songs« (Epic) med 17 av mannens kletigaste ballader blir det ännu tydligare: mycket doftar lite unket, klibbar sig fast i det mest välansade av ömklighetens hörn och för att vara kärlekens budbärare berör Luther Vandross knappast på det sätt man önskar.
Faktum är att endast den snubbelfunkiga »Never to much« fortfarande låter lika spännande och positivt åttiotalsaktig och således infriar de förväntningar som hatar att bli lurade. Resten av de sexton famlar både med ljusknappen och, kan vi väl i alla fall misstänkta, med allt det som ska hända under täcket.
2009-02-14
Kiss
Hypoteserna till varför är många, svaren inte definitiva. New Scientist radar upp ett antal forskarförslag med anledning av Alla hjärtans dag.
Så varför kysser vi varandra och varför njuter vi av det?
Neurovetenskapen pekar på hormonerna som utsöndras, vilket naturligtvis liknar sexakten och social närhet. Antropologer förklarar med det klassiska »fågelmamma«-svaret: att födan forslas från mamma till barnet via munnarna.
Andra forskare menar att kyssar ger viktig information gällande fortplantning och därför är ett slags urvalsprocess av partner. Och andra menar att det är kulturellt betingat eftersom vissa delar av världen avstår från att kyssas.
Anyways, en ny och väldigt rolig hypotes till varför vi kysser varandra presenteras av neuroforskaren V. S. Ramachandran vid The University of California. Eftersom våra förfäder behövde leta reda på mogen frukt, så blev de attraherade av färgen röd. En färg som därmed blev en indikator på belöning.
Ramachandran menar vidare att rött så småningom blev en signal för attraktion, vilket då ska förklara människans upphetsning vid ögonblicket av kyssen – läpparna möts, de är »röda«.
Enligt New Scientist stöds Ramachandran hypotes av att de sexgalna apsläktet bonobos dels har läppar vars färg delas av människan och dels att de delar vår böjelse för att kyssar, oralsex och samlag ansikte mot ansikte.
Så varför kysser vi varandra och varför njuter vi av det?
Neurovetenskapen pekar på hormonerna som utsöndras, vilket naturligtvis liknar sexakten och social närhet. Antropologer förklarar med det klassiska »fågelmamma«-svaret: att födan forslas från mamma till barnet via munnarna.
Andra forskare menar att kyssar ger viktig information gällande fortplantning och därför är ett slags urvalsprocess av partner. Och andra menar att det är kulturellt betingat eftersom vissa delar av världen avstår från att kyssas.
Anyways, en ny och väldigt rolig hypotes till varför vi kysser varandra presenteras av neuroforskaren V. S. Ramachandran vid The University of California. Eftersom våra förfäder behövde leta reda på mogen frukt, så blev de attraherade av färgen röd. En färg som därmed blev en indikator på belöning.
Ramachandran menar vidare att rött så småningom blev en signal för attraktion, vilket då ska förklara människans upphetsning vid ögonblicket av kyssen – läpparna möts, de är »röda«.
Enligt New Scientist stöds Ramachandran hypotes av att de sexgalna apsläktet bonobos dels har läppar vars färg delas av människan och dels att de delar vår böjelse för att kyssar, oralsex och samlag ansikte mot ansikte.
Bonobos skiljer sig i detta avseende från schimpanser – som naturligtvis även har en mycket blekare läppfärg.
Tankens kraft
Alla hjärtans dag. Kärlek, blommor och choklad. Kyssar, kramar och katastrof om det inte blir bra.
I det läget kan man i alla fall förlita sig på forskning. Enligt en artikel i Scientific American undviker personer i stabila förhållanden omedvetet att titta på attraktivitetsmagneter av det motsatta könet om de tänkt på sin partner innan. Läs här.
I det läget kan man i alla fall förlita sig på forskning. Enligt en artikel i Scientific American undviker personer i stabila förhållanden omedvetet att titta på attraktivitetsmagneter av det motsatta könet om de tänkt på sin partner innan. Läs här.
2009-02-13
Stokastisk process
Sam Stein på The Huffington Post rapporterar om en republikan, kongressledamot Walter Jones från North Carolina, som ställer sig bakom ett demokratiskt förslag att skapa en kommitté som undersöker de lagbrott som kan ha, eller snarare med all säkerhet har, begåtts under George Walker Bushs presidentskap.
I samma artikel hänvisas till en opinionsundersökning gjord av USA Today / Gallup som visar att 38 procent av den amerikanska befolkningen förespråkar »[...] launching criminal investigations into the use of torture and warrantless wiretapping [...]«. Läs hela artikeln här.
Kanske kan då detta vara början på vad som säkerligen kommer vara en utdragen process, men som i slutändan förhoppningsvis visar att en president inte kan starta krig under bland annat denna premiss: »Jag tror att Gud vill att alla människor ska vara fria. Jag tror verkligen det. Och det är en del av min utrikespolitik«.
Walter Jones var för övrigt den som introducerade uttrycket »freedom fries«, i stället för pommes frites, i den amerikanska kongressen när Frankrike (french fries) inte ville stödja Bush och USA fullt ut gällande invasionen av Afghanistan och sedermera Irak.
Kanske kan då detta vara början på vad som säkerligen kommer vara en utdragen process, men som i slutändan förhoppningsvis visar att en president inte kan starta krig under bland annat denna premiss: »Jag tror att Gud vill att alla människor ska vara fria. Jag tror verkligen det. Och det är en del av min utrikespolitik«.
Walter Jones var för övrigt den som introducerade uttrycket »freedom fries«, i stället för pommes frites, i den amerikanska kongressen när Frankrike (french fries) inte ville stödja Bush och USA fullt ut gällande invasionen av Afghanistan och sedermera Irak.
Röster
Om en galen person definieras som någon som hör röster, är då inte alla som hör Guds röst galna?
2009-02-12
Ett alltför evigt ögonblick
I går såg vi »Maria Larssons eviga ögonblick«. Alla kritiker som rekommenderar denna, som har delat ut solar, tärningar och getingar i överflöd, this one goes out to you: jag vägrar, till och med kan inte, lita på er längre.
Till Guldbaggejuryn: ni har mist förståndet.
Jan Troell må vara en mästerlig filmmakare, men manuset till »Maria Larssons eviga ögonblick« och dialogen var på en sådan skämtsam låg nivå att inte ens Mikael Persbrandts klarblåa ögon har varit kallare.
Till Guldbaggejuryn: ni har mist förståndet.
Jan Troell må vara en mästerlig filmmakare, men manuset till »Maria Larssons eviga ögonblick« och dialogen var på en sådan skämtsam låg nivå att inte ens Mikael Persbrandts klarblåa ögon har varit kallare.
Incredibad
Om man bortser från bevakningen av det amerikanska presidentvalet och Tina Feys briljans som Sarah Palin, är »Saturday night live« numera till stora delar ett urvattnat humoralibi till programmets storhetstid.
Andy Samberg och hans polare Akiva Schaffer och Jorma Taccone är därför SNL:s enda kvarvarande hopp till en total renovering. Under namnet The Lonely Island (TLI) började de samarbeta på Berkeley. Nuförtiden är de alla tre författare på SNL, där Samberg också medverkar i de flesta sketcher som trion skriver. De har även skrivit manus till, medverkar i och regisserar den i ärlighetens namn medelmåttiga, men kultladdade, filmen »Hot Rod«.
Mest känd av trions verk är onekligen de olika musikvideosketcher som återfinns under samlingsnamnet Digital shorts. Bland dem är »Dick in a box« den som har rönt mest uppmärksamhet. Denna R&B-balladparodi har enligt en artikel i Vanity Fair visats minst 35 miljoner gånger på Youtube och på andra liknande sidor.
Två andra musiksketcher slår dock »Dick in a box« vad gäller repetativ barnslighet. Dels den underbara »Jizz in my pants« och »I´m on a boat« med flumrapparen T-Pain. Den senare premiärvisades i lördags på SNL och videon är en gigantisk parodi på hiphopkulturens blingblingbesathet.
Och i går släppte dessutom The Lonely Island sitt första album »Incredibad«. För oss som har följt TLI genom SNL, innehåller skivan mestadels de låtar som tidigare visats som Digital shorts i programmet. Och det materialet fungerar förvånansvärt bra även som musik; det är alltså inte rakt igenom usel och går att lyssna på även utan den rätta kontexten, främst eftersom texterna siktar in sig på humoristiska punchlines som blir roliga i sin egen meningslöshet.
Bland gästartisterna märks Justin Timberlake, T-Pain, Natalie Portman, Norah Jones, Julian Casablancas från The Strokes och Jack Black.
********
På The Lonely Islands hemsida återfinns en del av videorna, bland annat »Jizz in my pants«
»Dick in a box« går att se här se här.
Andy Samberg och hans polare Akiva Schaffer och Jorma Taccone är därför SNL:s enda kvarvarande hopp till en total renovering. Under namnet The Lonely Island (TLI) började de samarbeta på Berkeley. Nuförtiden är de alla tre författare på SNL, där Samberg också medverkar i de flesta sketcher som trion skriver. De har även skrivit manus till, medverkar i och regisserar den i ärlighetens namn medelmåttiga, men kultladdade, filmen »Hot Rod«.
Mest känd av trions verk är onekligen de olika musikvideosketcher som återfinns under samlingsnamnet Digital shorts. Bland dem är »Dick in a box« den som har rönt mest uppmärksamhet. Denna R&B-balladparodi har enligt en artikel i Vanity Fair visats minst 35 miljoner gånger på Youtube och på andra liknande sidor.
Två andra musiksketcher slår dock »Dick in a box« vad gäller repetativ barnslighet. Dels den underbara »Jizz in my pants« och »I´m on a boat« med flumrapparen T-Pain. Den senare premiärvisades i lördags på SNL och videon är en gigantisk parodi på hiphopkulturens blingblingbesathet.
Och i går släppte dessutom The Lonely Island sitt första album »Incredibad«. För oss som har följt TLI genom SNL, innehåller skivan mestadels de låtar som tidigare visats som Digital shorts i programmet. Och det materialet fungerar förvånansvärt bra även som musik; det är alltså inte rakt igenom usel och går att lyssna på även utan den rätta kontexten, främst eftersom texterna siktar in sig på humoristiska punchlines som blir roliga i sin egen meningslöshet.
Bland gästartisterna märks Justin Timberlake, T-Pain, Natalie Portman, Norah Jones, Julian Casablancas från The Strokes och Jack Black.
********
På The Lonely Islands hemsida återfinns en del av videorna, bland annat »Jizz in my pants«
»Dick in a box« går att se här se här.
2009-02-07
Astral weeks
I november 2008 rullade Van Morrison ut mattan för »Astral weeks«, det album som vi alla älskar, som ständigt försvarar sin plats som hans bästa, och kanske till och med det bästa.
Att framföra »Astral Weeks« så som han hade tänkt, spela in det, vägra möjligheten att klippa i livematerialet och sedan skeppa ut det till lärjungarna är inte bara en fin gest, det ger oss också möjligheten att faktiskt höra Van Morrison på toppen av sin förmåga – både 1968 och idag.
För den mystik som albumet kretsar kring och bygger på försvarar vår hjälte än idag med bravur, samtidigt som han framträder med en pondus och självsäkerhet och glädje som han i alla fall inte har utstrålat de tre gånger jag har sett honom live.
Den person han är i dag är naturligtvis inte den han var då. Och därför blandar och ger Van Morrison när han framför »Astral weeks«, byter plats på »Madame George«, lägger till och drar ifrån. Och självklart: låter rösten styra, låter den ställa sig tvekande liksom stark. Tänjer den till bristningsgränsen liksom låter den smyga framåt för att frågande knacka på lyssnarens axel.
»Astral Weeks – Live at the Hollywood Bowl« fortsätter bygga den myt kring originalalbumet som blomstrar och existerar. Och Van Morrison bevisar 40 år senare att han fortfarande förtjänar sin plats i bland de största vokalisterna.
Att framföra »Astral Weeks« så som han hade tänkt, spela in det, vägra möjligheten att klippa i livematerialet och sedan skeppa ut det till lärjungarna är inte bara en fin gest, det ger oss också möjligheten att faktiskt höra Van Morrison på toppen av sin förmåga – både 1968 och idag.
För den mystik som albumet kretsar kring och bygger på försvarar vår hjälte än idag med bravur, samtidigt som han framträder med en pondus och självsäkerhet och glädje som han i alla fall inte har utstrålat de tre gånger jag har sett honom live.
Den person han är i dag är naturligtvis inte den han var då. Och därför blandar och ger Van Morrison när han framför »Astral weeks«, byter plats på »Madame George«, lägger till och drar ifrån. Och självklart: låter rösten styra, låter den ställa sig tvekande liksom stark. Tänjer den till bristningsgränsen liksom låter den smyga framåt för att frågande knacka på lyssnarens axel.
»Astral Weeks – Live at the Hollywood Bowl« fortsätter bygga den myt kring originalalbumet som blomstrar och existerar. Och Van Morrison bevisar 40 år senare att han fortfarande förtjänar sin plats i bland de största vokalisterna.
Dörren till Matrix
»Live at the Matrix« heter ett välbehövligt live-album med The Doors inspelat 1967. Bandet befinner sig i limbo; de har släppt debutalbumet, men det är någon månad kvar till »Light my fire« lyfter som singel. Det egna materialet räcker inte riktigt till så The Doors förlitar sig till viss del på covers.
Den bestående känslan är att Jim Morrison vill bryta sig loss ur sin egen kropp, explodera, fly ut i rymden och ta alla med sig på resan. Ändå är Morrison kontrollerad, rösten koncentrerad, precis som resten av bandet. Konserten innehåller den brinnande mognad som är att förvänta, men som några år senare olyckligtvis förvandlats till teater. För detta är tiden precis innan Jim blir »Jim Morrison«, snubben som super och knarkar och ständigt vill ha mer, mer, mer, mer, mer till liemannen säger stopp och belägg.
Den bestående känslan är att Jim Morrison vill bryta sig loss ur sin egen kropp, explodera, fly ut i rymden och ta alla med sig på resan. Ändå är Morrison kontrollerad, rösten koncentrerad, precis som resten av bandet. Konserten innehåller den brinnande mognad som är att förvänta, men som några år senare olyckligtvis förvandlats till teater. För detta är tiden precis innan Jim blir »Jim Morrison«, snubben som super och knarkar och ständigt vill ha mer, mer, mer, mer, mer till liemannen säger stopp och belägg.
2009-02-06
Brottets namn
I Sverige säger myten att det är Johnny, Conny och Sonny. Enligt en studie gjord av två ekonomiforskare vid Shippensburg University i Pennsylvania, är det större risk för ungdomar med icke-populära namn att tidigt hamna på brottets bana. Materialet är hämtat från en större stat i USA och slutsatsen gör bland annat gällande att Preston, Tyrell och Ernest är bland de namn som oftast hamnar i trubbel.
Varför?
Det korta svaret enligt forskarna är att våra namn spelar en viktigt roll i hur vi ser på oss själva – och ännu viktigare, hur andra ser på oss. Exempelvis en pojke med ett namn som ger feminina konnotationer riskeras att mobbas, och därmed försämras hans självkänsla. En studie från 1993 visar att personer som stavar sina namn annorlunda, Patric i stället för Patrik, anses vara mindre moraliska och svårare att lita på.
Forskarna har också visat hur förnamnet speglar hur föräldrarna har det. En låginkomsttagare som är ensamstående mamma väljer med större sannolikhet ett annat namn än vad en höginkomsttagare med bostadsrätt gör.
Men det är naturligtvis inte bara namnet som orsakar brott, andra faktorer spelar in. Dock finns det enligt forskarna en korrelation mellan personer med de minst populära förnamnen och hög arbetslöshet, fattigdom och föräldrar som har suttit i fängelse.
Samtidigt är det svårt att med hundra procents övertygelse säga att varje person med namnet Tyrell riskerar att hamna i trubbel, medan personer med förnamnet Michael inte gör det. Men den betydelse som våra namn och allt som följer med det spelar för självkänslan, ska inte förnekas.
Varför?
Det korta svaret enligt forskarna är att våra namn spelar en viktigt roll i hur vi ser på oss själva – och ännu viktigare, hur andra ser på oss. Exempelvis en pojke med ett namn som ger feminina konnotationer riskeras att mobbas, och därmed försämras hans självkänsla. En studie från 1993 visar att personer som stavar sina namn annorlunda, Patric i stället för Patrik, anses vara mindre moraliska och svårare att lita på.
Forskarna har också visat hur förnamnet speglar hur föräldrarna har det. En låginkomsttagare som är ensamstående mamma väljer med större sannolikhet ett annat namn än vad en höginkomsttagare med bostadsrätt gör.
Men det är naturligtvis inte bara namnet som orsakar brott, andra faktorer spelar in. Dock finns det enligt forskarna en korrelation mellan personer med de minst populära förnamnen och hög arbetslöshet, fattigdom och föräldrar som har suttit i fängelse.
Samtidigt är det svårt att med hundra procents övertygelse säga att varje person med namnet Tyrell riskerar att hamna i trubbel, medan personer med förnamnet Michael inte gör det. Men den betydelse som våra namn och allt som följer med det spelar för självkänslan, ska inte förnekas.
Lily
Lyssnar på Lily Allens kommande album »It´s not me, It´s you« och fastnar direkt för »Not fair«. Countrygitarrer och en text om bristen på tillfredsställelse i sängen är precis vad som behövs en fredagsförmiddag. Och genomgående är skivan ytterligare ett bevis på Allens briljanta förmåga att fånga vardag och samtid i ett Myspace-nötskal.
2009-02-05
Recount
Om sluttampen av presidentvalet 2000. Det klassiska mellan Al Gore och George Walker Bush där allting ställdes på sin spets i Florida. Det där valet som blev avgörande för åtta års vanstyre, två krig, integritetsbrott och smärta, konstiga och underliga uttalandet samt så mycket, mycket mer.
Filmen, där bland andra Kevin Spacey, Tom Wilkinson Laura Dern, Denis Leary och Ed Begley Jr medverkar, är regisserad av Jay Roach och skriven av Danny Strong, som nominerades både till en Emmy och en WGA för sitt verklighetsbaserade manus.
Filmen är mer än värd att se. Och en stund efter undrar man hur världen sett ut om inte Högsta Domstolen avslagit Gore-teamets sista försök till omräkning av rösterna. Där och då tappade även uttrycken »världens bästa demokrati« och »varje röst räknas« all sitt värde.
Filmen, där bland andra Kevin Spacey, Tom Wilkinson Laura Dern, Denis Leary och Ed Begley Jr medverkar, är regisserad av Jay Roach och skriven av Danny Strong, som nominerades både till en Emmy och en WGA för sitt verklighetsbaserade manus.
Filmen är mer än värd att se. Och en stund efter undrar man hur världen sett ut om inte Högsta Domstolen avslagit Gore-teamets sista försök till omräkning av rösterna. Där och då tappade även uttrycken »världens bästa demokrati« och »varje röst räknas« all sitt värde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)