Det bästa som hände innan Ipred-lagen var att den franska wunderbargruppen Phoenixs kommande album läckte. Och vid gudarnas skymning: det är en fantastisk popplatta med låtar i ett ständigt champagnerus.
Och som om det inte vore toppen på skäggnyheternas berg. I lördags spelade Phoenix på »Saturday Night Live« och gjorde det med den heder som endast en popgrupp från Frankrike på höjden av sin förmåga kan.
Tre låtar avverkades: »Lisztomania« och »1901« från kommande skivan som tydligen ska heta »Wolfgang Amadeus Phoenix« och så avslutningen, jajamensan, klassikern »Too Young«. En strålande början på ytterligare en långfredag således.
Dessutom: en rolig Digital short med Andy Samberg och Seth Rogen. Klickiliklick innan den försvinner från Youtube.
2009-04-10
Gayfish
Det finns inte så mycket mer att säga.
Orden tar slut, bestämmer sig för att vila och i stället får Kanye West ta över: Klicka! Ja, klicka. Du har inget annat val än att klicka.
Orden tar slut, bestämmer sig för att vila och i stället får Kanye West ta över: Klicka! Ja, klicka. Du har inget annat val än att klicka.
2009-04-02
Lästips #2647
Mer lästips. Speciellt nu när det passar att dela med sig av det goda, när det goda är bättre än det mesta och får oss att minnas bättre tider när nålen inte hade gått i sönder och det brinnande intresset inte hade slocknat.
Så vad är det för tips? Ja, det får du vänta på.
Ett tag till.
Lite längre.
Jodå. En stund till.
Inte än.
Strax.
Några rader till.
Bara några.
Häng kvar.
Vågar du strunta i att fortsätta?
I så fall går du miste om något.
Förutsatt att du orkar läsa.
Och orkar du läsa måste du fortsätta nedåt.
Nu.
Skoja bara.
Sorry.
Vill inte, men skriver på.
Funderar på varför?
Och det kan man ju undra.
Börjar det bli störigt?
Jag tror det.
Så.
Dags för länken.
Eller inte.
Kan inte bestämma mig.
Så ja.
Lugn.
Spotta inte på skärmen i ren ilska.
Ska du spotta någonstans så rekommenderar jag golvet.
Nu går det här inte längre.
Meningslöst.
Verkligen.
Här kommer det.
Det du väntat på.
Alldeles för länge.
Varsågod.
Va, säger du inte tack.
Då blir det inget.
Kom igen.
Jag delar faktiskt med mig av något.
Ett tack kan jag väl få.
...
...
...
Okej, tack för ditt tack.
Here goes.
Nu eller aldrig.
Redo?
Bob Stanley från vackraste poptrion Saint Etienne skriver i The Guardian om vinylsinglar.
Nöjd?
Så vad är det för tips? Ja, det får du vänta på.
Ett tag till.
Lite längre.
Jodå. En stund till.
Inte än.
Strax.
Några rader till.
Bara några.
Häng kvar.
Vågar du strunta i att fortsätta?
I så fall går du miste om något.
Förutsatt att du orkar läsa.
Och orkar du läsa måste du fortsätta nedåt.
Nu.
Skoja bara.
Sorry.
Vill inte, men skriver på.
Funderar på varför?
Och det kan man ju undra.
Börjar det bli störigt?
Jag tror det.
Så.
Dags för länken.
Eller inte.
Kan inte bestämma mig.
Så ja.
Lugn.
Spotta inte på skärmen i ren ilska.
Ska du spotta någonstans så rekommenderar jag golvet.
Nu går det här inte längre.
Meningslöst.
Verkligen.
Här kommer det.
Det du väntat på.
Alldeles för länge.
Varsågod.
Va, säger du inte tack.
Då blir det inget.
Kom igen.
Jag delar faktiskt med mig av något.
Ett tack kan jag väl få.
...
...
...
Okej, tack för ditt tack.
Here goes.
Nu eller aldrig.
Redo?
Bob Stanley från vackraste poptrion Saint Etienne skriver i The Guardian om vinylsinglar.
Nöjd?
2009-04-01
Mr. Luuk
Blir inte så många uppdateringar. »Bloggen har blivit ett monster«, skriker Alex Schulman. Nej, inte alls faktiskt. På inga sätt eller vis. Knappast en levande organism ens. Säkerligen inte heller något pålitligt.
Förhoppningsvis något att återvända till.
Kanske som en vän man hatar att prata med, men som det är trevligt att umgås med. Förutsatt att man inte pratar. Eller i alla fall så lite som möjligt. Biografen är det enda stället man träffas.
Så det har alltså inte blivit så många uppdateringar. Skälen är skiftande och knappast intressanta.
Men nu: en länk. En länk till något som en väldigt roligt person har skrivit. Ibland överväger jag att kalla honom roligast av alla. Oftast ändrar jag mig. Andra gånger inte.
Martin Luuk, läs honom. Och småskratta till kaffet. Eller fnissa på jobbet. Mycket möjligt att båda inträffar på samma gång. Med tur vill säga.
Förhoppningsvis något att återvända till.
Kanske som en vän man hatar att prata med, men som det är trevligt att umgås med. Förutsatt att man inte pratar. Eller i alla fall så lite som möjligt. Biografen är det enda stället man träffas.
Så det har alltså inte blivit så många uppdateringar. Skälen är skiftande och knappast intressanta.
Men nu: en länk. En länk till något som en väldigt roligt person har skrivit. Ibland överväger jag att kalla honom roligast av alla. Oftast ändrar jag mig. Andra gånger inte.
Martin Luuk, läs honom. Och småskratta till kaffet. Eller fnissa på jobbet. Mycket möjligt att båda inträffar på samma gång. Med tur vill säga.
2009-03-26
Clinton/Blair
Torsdag till måndag spenderade vi i London. Tidigt och vackert vårväder, ett designhotell i Shoreditch och middag på Great Eastern Street och promenader överallt i hela staden är det enda sätt Storbritanniens finaste kan och ska upplevas.
I fredagens The Guardian kunde vi läsa om Michael Sheen, skådespelare av rang, som senast porträtterade David Fost i »Frost/Nixon«.
I fredagens The Guardian kunde vi läsa om Michael Sheen, skådespelare av rang, som senast porträtterade David Fost i »Frost/Nixon«.
I England är det snart premiär för »The Damned United«, baserad på David Peaces bok. Och idag kablades nyheten ut att Michael Sheen återigen spelar Tony Blair (tidigare i »The Queen«).
Denna gång gör manuskungen och stilistshejken Peter Morgan en film om Bill Clinton. Morgan ska även regissera. Kan vi hoppas på en filmens Jed Bartlet, »The West Wings« enastående president, eller väljer Morgan att visa Clintons mest lustsökande sidor? Återstår att se.
Och vad gäller Tony Blair: till honom återkommer vi. Läser nu hittills mycket välgjorda boken »30 days: A month at the heart of Blair´s war«.
Denna gång gör manuskungen och stilistshejken Peter Morgan en film om Bill Clinton. Morgan ska även regissera. Kan vi hoppas på en filmens Jed Bartlet, »The West Wings« enastående president, eller väljer Morgan att visa Clintons mest lustsökande sidor? Återstår att se.
Och vad gäller Tony Blair: till honom återkommer vi. Läser nu hittills mycket välgjorda boken »30 days: A month at the heart of Blair´s war«.
2009-03-22
Thin Lizzy
Fortfarande finns magin, fortfarande spelar basen på de personligaste av strängar och fortfarande skriker »Dancing in the moonlight« i regi av Thin LIzzy av uppdämd sexuell frustration, av kåta förhoppningar och alla de önskningar som en förvirrad tonåring bär på.
Och när Phil Lynott presenterar låten som innehållande »a bit of sax and sex« höjer vi volymen till tio, samlas kring högtalaren och svettas i ren inspiration från raderna vars kännetecken varje generation kan associera till: om blickarna som slumpartat möts, lyckan av att dansa när solen har gått ner och månen skapar vackra och förföriska skuggor.
Och när Phil Lynott presenterar låten som innehållande »a bit of sax and sex« höjer vi volymen till tio, samlas kring högtalaren och svettas i ren inspiration från raderna vars kännetecken varje generation kan associera till: om blickarna som slumpartat möts, lyckan av att dansa när solen har gått ner och månen skapar vackra och förföriska skuggor.
Likaså den »smarta« planen ämnad att lura föräldrarna, fönster som öppnas och stängs mitt i natten. Ungdomens nervositet kring vad som händer när musiken tystnar och dansen är slut. Allt det som den tidiga kärleken ska lära samlas i de enkla rader som är detta popkonstverk.
Att Thin Lizzy inte lyckades skapa fler lika smidiga och till perfektion utformade mästerverk som »Dancing in the moonlight« är ett frustrerande faktum bland övriga gitarrsolon.
Att Thin Lizzy inte lyckades skapa fler lika smidiga och till perfektion utformade mästerverk som »Dancing in the moonlight« är ett frustrerande faktum bland övriga gitarrsolon.
Naturligtvis finns det de av gruppens låtar som kommer nära: »Jailbreak«, »The boys are back in town«, »Don´t believe a word« är klassiskerna och endast tre exempel. Det bästa av det som kvinnojägaren, romantikern och soulmannen Phil Lynott satte sig namn under är pop i rockförklädnad.
Denna »förvirring«, denna musikens tvåsamhet som här kommer överens utan bråk, är också det som alltid har och alltid kommer att fascinera med Thin Lizzy.
Denna »förvirring«, denna musikens tvåsamhet som här kommer överens utan bråk, är också det som alltid har och alltid kommer att fascinera med Thin Lizzy.
Så när »Still Dangerous«, ett livealbum med taggar och skrålande hetta, fyller ut rummets tomhet, karatesparkar undan luften med hänsynslös säkerhet, spelar vi luftgitarr och tackar gudarna för Phil Lynotts charm och insatts.
Konserten som gör oss nippriga är från 1977, inspelad i Philadelphia och stadens Tower Theatre. Tillsammans med Lynott står Brian Robertson, Scott Gorham och Brian Downey på scen. Energin, musiken, tilltalet och utförandet är pungkrossande starkt och förblir så även när månen har dragit ner persiennerna, solen har gått upp och dansen är över.
Konserten som gör oss nippriga är från 1977, inspelad i Philadelphia och stadens Tower Theatre. Tillsammans med Lynott står Brian Robertson, Scott Gorham och Brian Downey på scen. Energin, musiken, tilltalet och utförandet är pungkrossande starkt och förblir så även när månen har dragit ner persiennerna, solen har gått upp och dansen är över.
2009-03-20
Lionel
I den förhoppningsvis begränsade artikelserien »Lionel Richie förklarar« har vi nu kommit till nummer tio i soloordningen, det album som är döpt till »Just go« (Island/Universal).
Som uppmärksamma läsare minns sedan tidigare har Mr. Richie vägrat lämna kärleken som tematik. Han hänvisar ständigt till den säljande kraften i att knyta näven långsamt och till en början försiktigt, därefter mer och mer kraftfullt sjunga om nödvändigheten att krypa närmare, kramas och känna värmen av sin älskade.
När nu nästa installation av Mr. Richies bortglömda 2000-talsverk ska presenteras pekar upphovsmannen mer än tidigare på den verklighet där erotik symboliseras av vita duvor, där långa ögonkast och försiktiga närmanden är lika självklara som förslutna sanningar om passion och pianodrivna ballader.
Mr. Richie har alltså för länge sedan slutat dansa på taket och klättra på väggarna. Nu går han endast med försiktighet och knappt det.
Trots detta berättar Mr. Richie att »Just go« är en gåva till fansen och vill speciellt framhålla två av albumets låtar.
»Somewhere in London«, med ett upptempobeat hämtat från den dåliga sidan av 90-talet, berättar historien om kvinnan med höga klackar och hår likt svarta havet. Olyckligtvis försvann hon innan de hann träffas. Men Lionel ser henne »somewhere in London« och jakten är igång. För han känner sig säker på att hon är allt han behöver. Och därför hoppas han få se henne igen, det finns ingen tvekan att hon är hans, eftersom Lionel vill känna kärlekens gåva igen.
Hur länge Lionel letar eller om han hittar henne framkommer inte. Men enligt säkra källor nära Mr. Richie planeras en uppföljare, »Somewhere in Bremen«, till nästa album. Rådgivare på skivbolaget ska även ha föreslagit ett dubbelalbum där Lionel letar efter kvinnan med de höga klackarna runtom i Europa.
– Och det behöver inte stanna där. Sydamerika, Asien, den ryska tundran. Finns det städer, då kan Lionel leta, säger en uppgiftslämnare med insyn.
Den andra låten som Mr. Richie berättar om heter »Good morning«. Plötsligt under intervjun börjar han sjunga några rader:
Sometimes I wake
A little grumpy, moody
She says no way
Because she is so positive
She gives me love
Get´s me ready for my day
När Mr. Richie får frågan om det är kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet som han sjunger om vägrar han svara. I stället fortsätter han sjunga:
If she cooks your breakfast with love
Gives you kisses wth love
Rubs you back with love
Then you better wake up
And tell her that you love her
Every morning tell her Good morning
De som har följt Mr. Richies karriär vet att just denna text kommer från hjärtat. Enligt rapporter från 1987, när Mr. Richie tog en välbehövlig paus från framgångarna med hans mest säljande album, var han så utmattad att han en dag glömde att säga god morgon.
Personer i hans närhet han sedan dess berättat om de sår som denna upplevelse orsakat Mr. Richie. När jag frågar om han har glömt att säga god morgon någon gång sedan den ödesdigra dagen avbryts intervjun med Mr. Richie.
Senare samma dag lämnar representanter för Mr. Richie beskedet att kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet fortfarande saknas.
Som uppmärksamma läsare minns sedan tidigare har Mr. Richie vägrat lämna kärleken som tematik. Han hänvisar ständigt till den säljande kraften i att knyta näven långsamt och till en början försiktigt, därefter mer och mer kraftfullt sjunga om nödvändigheten att krypa närmare, kramas och känna värmen av sin älskade.
När nu nästa installation av Mr. Richies bortglömda 2000-talsverk ska presenteras pekar upphovsmannen mer än tidigare på den verklighet där erotik symboliseras av vita duvor, där långa ögonkast och försiktiga närmanden är lika självklara som förslutna sanningar om passion och pianodrivna ballader.
Mr. Richie har alltså för länge sedan slutat dansa på taket och klättra på väggarna. Nu går han endast med försiktighet och knappt det.
Trots detta berättar Mr. Richie att »Just go« är en gåva till fansen och vill speciellt framhålla två av albumets låtar.
»Somewhere in London«, med ett upptempobeat hämtat från den dåliga sidan av 90-talet, berättar historien om kvinnan med höga klackar och hår likt svarta havet. Olyckligtvis försvann hon innan de hann träffas. Men Lionel ser henne »somewhere in London« och jakten är igång. För han känner sig säker på att hon är allt han behöver. Och därför hoppas han få se henne igen, det finns ingen tvekan att hon är hans, eftersom Lionel vill känna kärlekens gåva igen.
Hur länge Lionel letar eller om han hittar henne framkommer inte. Men enligt säkra källor nära Mr. Richie planeras en uppföljare, »Somewhere in Bremen«, till nästa album. Rådgivare på skivbolaget ska även ha föreslagit ett dubbelalbum där Lionel letar efter kvinnan med de höga klackarna runtom i Europa.
– Och det behöver inte stanna där. Sydamerika, Asien, den ryska tundran. Finns det städer, då kan Lionel leta, säger en uppgiftslämnare med insyn.
Den andra låten som Mr. Richie berättar om heter »Good morning«. Plötsligt under intervjun börjar han sjunga några rader:
Sometimes I wake
A little grumpy, moody
She says no way
Because she is so positive
She gives me love
Get´s me ready for my day
När Mr. Richie får frågan om det är kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet som han sjunger om vägrar han svara. I stället fortsätter han sjunga:
If she cooks your breakfast with love
Gives you kisses wth love
Rubs you back with love
Then you better wake up
And tell her that you love her
Every morning tell her Good morning
De som har följt Mr. Richies karriär vet att just denna text kommer från hjärtat. Enligt rapporter från 1987, när Mr. Richie tog en välbehövlig paus från framgångarna med hans mest säljande album, var han så utmattad att han en dag glömde att säga god morgon.
Personer i hans närhet han sedan dess berättat om de sår som denna upplevelse orsakat Mr. Richie. När jag frågar om han har glömt att säga god morgon någon gång sedan den ödesdigra dagen avbryts intervjun med Mr. Richie.
Senare samma dag lämnar representanter för Mr. Richie beskedet att kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet fortfarande saknas.
2009-03-18
Crips & Bloods
»Somebody said it´s more like the crips and the bloods, except these guys got better tailors.«
General Richard B. Myers, före detta chairman, Joint chief of staff, till John Stewart på The Daily Show, angående hur läget mellan demokraterna och republikanerna har förändrats sedan invasionen av Irak.
*****
Citatet kommer från avsnittet som sändes i USA den 16 mars 2009.
A Bird
Lagom underligt, och på alla sätt inbjudande i spänningen mellan folk och pop, mellan komplicerat och enkelt. Andrew Birds femte soloalbum »Noble beast« (Fat Possum) visslar sig förbi tristess och missmod, testar lyssnarens intelligens med lyriska språngsteg och musikaliska mysterier i irrfärden genom albumets labyrint.
Och detta samtidigt som den enklare vägen ger en popskiva som är rak och utan speciella utmaningar. För visst trivs vi med att trassla in oss i tankeexperiment och hypoteser just när solen, våren gör allt lite lättare.
Och detta samtidigt som den enklare vägen ger en popskiva som är rak och utan speciella utmaningar. För visst trivs vi med att trassla in oss i tankeexperiment och hypoteser just när solen, våren gör allt lite lättare.
2009-03-13
Grillad
SVT:s första försök att filma och sedan visa en »roast« – denna gång av Per Morberg – tillförde endast en desperat känsla samt undran om vi inte har kommit längre.
Dels kan inte, får inte, orkar inte de medverkande »komikerna« välja den grövre vägen (med undantag för Erik Hörstadius under några sekunder) och dels saknas den substans i och kring skämten som de amerikanska förlagorna faktiskt innehåller.
Dels kan inte, får inte, orkar inte de medverkande »komikerna« välja den grövre vägen (med undantag för Erik Hörstadius under några sekunder) och dels saknas den substans i och kring skämten som de amerikanska förlagorna faktiskt innehåller.
Rhino
»Bolt« är en högst ordinär film, en sådan som spelar på de strängar vid vilka de flesta tecknade filmer nuförtiden vill stanna; läget vid vilket den moraliska slutklämmen omringar och kväver handlingen i ett nafs.
Men likt pigvinerna i »Madagascar« har även »Bolt« en karaktär värd all uppmärksamhet: Rhino the hamster. Denna överviktiga hamster har lärt sig om världen via tv-tittande, verkar gilla »The A-team« och räddar en film som innan hans presentation försöker andas med vatten över huvudet.
******
Som extra krydda, se här när Rhino och Bolt träffas. För övrigt: Mark Walton heter mannen som gör Rhino the hamsters röst.
Men likt pigvinerna i »Madagascar« har även »Bolt« en karaktär värd all uppmärksamhet: Rhino the hamster. Denna överviktiga hamster har lärt sig om världen via tv-tittande, verkar gilla »The A-team« och räddar en film som innan hans presentation försöker andas med vatten över huvudet.
******
Som extra krydda, se här när Rhino och Bolt träffas. För övrigt: Mark Walton heter mannen som gör Rhino the hamsters röst.
2009-03-12
Mickey misshandlar
Happy day – premiären av »South Parks« trettonde säsong inföll igår.
Och även om det inte var en av de högsta höjdarna, innehåller det här klippet alla skäl till varför Trey Parker och Matt Stone fortfarande och för alltid är tv-mediets mest underskattade skapare. För när man ser Mickey Mouse misshandla Jonas Brothers vet man att vad som än händer, kan inget förstöra en sådan dag.
Och även om det inte var en av de högsta höjdarna, innehåller det här klippet alla skäl till varför Trey Parker och Matt Stone fortfarande och för alltid är tv-mediets mest underskattade skapare. För när man ser Mickey Mouse misshandla Jonas Brothers vet man att vad som än händer, kan inget förstöra en sådan dag.
2009-03-10
Australian slumdog
Ja, vi såg den i går. Årets mest hajpade och hyllade, filmen som sägs vara bättre än alla andra, den som vann Oscar till höger respektive vänster: »Slumdog millionaire«.
Reaktionerna var blandade. Kanske på grund av hyllningsorden, kanske för att med hyllningarna kommer den obligatoriska tvånget att en film inte är »så bra som alla säger«. Anyways, »Slumdog millionaire« är bländande snygg och baseras på en vacker kärlekshistoria – den klassiska om evig kärlek och kärlek vid första ögonkastet – som får hjärtat att smälta av värme.
Likaså är naturligtvis musiken passande till temat och det mest geniala är filmens möjlighet att berätta en livshistoria, om än kort sådan, genom frågorna i tv-leken »Who wants to be a millionaire«.
Senare på kvällen valde vi sällskapet av en annan filmpartner: »Australia«. Och värre smörja, äckligare försök till mastodontfilm förtäckt av konstiga och rasistiska undertoner gör en inte bara förvånad och beklämd, utan mest besviken. Dessutom: de tafatta försöken till humor i inledningen håller den låga nivån där misslyckande är likställt med självklarhet.
Reaktionerna var blandade. Kanske på grund av hyllningsorden, kanske för att med hyllningarna kommer den obligatoriska tvånget att en film inte är »så bra som alla säger«. Anyways, »Slumdog millionaire« är bländande snygg och baseras på en vacker kärlekshistoria – den klassiska om evig kärlek och kärlek vid första ögonkastet – som får hjärtat att smälta av värme.
Likaså är naturligtvis musiken passande till temat och det mest geniala är filmens möjlighet att berätta en livshistoria, om än kort sådan, genom frågorna i tv-leken »Who wants to be a millionaire«.
Senare på kvällen valde vi sällskapet av en annan filmpartner: »Australia«. Och värre smörja, äckligare försök till mastodontfilm förtäckt av konstiga och rasistiska undertoner gör en inte bara förvånad och beklämd, utan mest besviken. Dessutom: de tafatta försöken till humor i inledningen håller den låga nivån där misslyckande är likställt med självklarhet.
2009-03-07
12 play
Och apropå att det handlar om den alltid närvarande R. Kelly: lyssnar på The-Dreams kommande och utsökta album »Love vs Money« där en av låtarna har formats kring och handlar om R:ets skiva »12 Play«.
Låten har med all enkelhet fått namnet »Kellys 12 Play«, The-Dream sjunger om svettigt, snuskigt sängrullande, och visst känns det fullständigt naturligt att älska en låt om att ligga till R. Kellys första album. Så på allmän begäran, en stor bit av textkakan:
Now we doing it to Kelly’s 12 Play
You can’t ruin it while we doing it to Kelly’s 12 Play
Like a DJ, we screwing it while we doing it
To Kelly’s 12 Play
We come up off that bed
Push up to the dresser, yeah yeah
Got her all up on my CD player
Skip, skip, skip, skip, skip, skip
Skip back to seven, yeah
And we both sweatin it out like it’s a fire up in here
Reach my hand out to the remote
Gotta play that one mo’ again
As we repeat steps 1 through 12
She like »thank you Dream«
I’m like »no, thank you Kells«
*******
Eftersom det var enklare, är texten hämtad från Emil Arvidsons blogg
Låten har med all enkelhet fått namnet »Kellys 12 Play«, The-Dream sjunger om svettigt, snuskigt sängrullande, och visst känns det fullständigt naturligt att älska en låt om att ligga till R. Kellys första album. Så på allmän begäran, en stor bit av textkakan:
Now we doing it to Kelly’s 12 Play
You can’t ruin it while we doing it to Kelly’s 12 Play
Like a DJ, we screwing it while we doing it
To Kelly’s 12 Play
We come up off that bed
Push up to the dresser, yeah yeah
Got her all up on my CD player
Skip, skip, skip, skip, skip, skip
Skip back to seven, yeah
And we both sweatin it out like it’s a fire up in here
Reach my hand out to the remote
Gotta play that one mo’ again
As we repeat steps 1 through 12
She like »thank you Dream«
I’m like »no, thank you Kells«
*******
Eftersom det var enklare, är texten hämtad från Emil Arvidsons blogg
2009-03-05
Conchords #2
»Flight of the conchords« strålar vidare av närapå magisk genialitet. I avsnitt sex av den andra säsongen träffar Bret och Jermaine en tjej (Kristen Wiig från »SNL«) som de båda faller för. Och precis efter första mötet utspelar sig denna R. Kelly-pastisch: klicka och njut.
2009-02-27
Lil Wayne och Murdoch
I Malmö sedan igår; hälsar på mor och far, dricker vin med vänner, beklagar sakernas tillstånd i allmänhet och alltings djävulskap i synnerhet.
Timmarna som var resan ner – med SJ, naturligtvis försenade – slogs sönder i sällskap med två överlägsna populärkulturella räddare:
1. Lil Wayne.
Hans otaliga mixtape håller så hög nivå att till och med den tappade hakan häpnar. I Ipoden finns de fem senaste, samt »Tha Carter III«, ett av förra årets bästa album. Hans släpande höghet är ensam på tronen.
2. »The man who owns the news: Inside the secret world of Rupert Murdoch« av Michael Wolff.
Har läst hälften av denna spännande, informativa och stilistiskt sköna biografi. Murdoch blir intervjuad, pratar för ovanlighetens skull öppenhjärtig om sitt livsverk, sina mål och sina tankar kring media då och nu. Och vad som vid första anblick verkar vara en skröna visar snart vara sanning. Företagskultur, ekonomiska strider och hybris har aldrig varit roligare.
Timmarna som var resan ner – med SJ, naturligtvis försenade – slogs sönder i sällskap med två överlägsna populärkulturella räddare:
1. Lil Wayne.
Hans otaliga mixtape håller så hög nivå att till och med den tappade hakan häpnar. I Ipoden finns de fem senaste, samt »Tha Carter III«, ett av förra årets bästa album. Hans släpande höghet är ensam på tronen.
2. »The man who owns the news: Inside the secret world of Rupert Murdoch« av Michael Wolff.
Har läst hälften av denna spännande, informativa och stilistiskt sköna biografi. Murdoch blir intervjuad, pratar för ovanlighetens skull öppenhjärtig om sitt livsverk, sina mål och sina tankar kring media då och nu. Och vad som vid första anblick verkar vara en skröna visar snart vara sanning. Företagskultur, ekonomiska strider och hybris har aldrig varit roligare.
2009-02-25
Diplomatiskt
Mitt i yran kring en förlovning finns det naturligtvis viktigare ting att beakta: läs Björn Wiman, Expressens kulturchef, när han skriver en viktig och nödvändig text om diplomater och ett förhållningssätt som riskerar att ge uppstötningar.
2009-02-23
The Simpsons
Och inte att glömma: förra söndagen ändrade »The Simpsons« sitt intro för första gången sedan 1989.
Visst, småändringar har alltid förekommit – exempelvis vad Bart skriver på svarta tavlan – men denna ändring är så pass fundamental och tydligen permanent att den måste uppmärksammas.
Visserligen är själva grundstoryn för introt den samma, och det är tveksamt om den fortsättningsvis får behålla sin längd på över två minuter, men de otaliga förändringarna i detaljerna är onekligen fascinerande. Kolla här.
Visst, småändringar har alltid förekommit – exempelvis vad Bart skriver på svarta tavlan – men denna ändring är så pass fundamental och tydligen permanent att den måste uppmärksammas.
Visserligen är själva grundstoryn för introt den samma, och det är tveksamt om den fortsättningsvis får behålla sin längd på över två minuter, men de otaliga förändringarna i detaljerna är onekligen fascinerande. Kolla här.
2009-02-20
Alec
Det sägs att Alec Baldwin och Christopher Walken har stående inbjudningar att leda »Saturday night live« när de vill.
För Alec Baldwin – som för övrigt varit enastående i »30 Rock« de senaste avsnitten – var det återigen dags i lördags. Och i öppningsmonologen levererade han kvällens roligaste citat:
»It´s great to be here again hosting »Saturday night live«. A lot of exciting things have been happening for me since the last time I was here. But before I get to that, I wanna take a moment to say: Thank you Christian Bale. Who have replaced me as the person most synonymous with recorded celebrity meltdowns«.
2009-02-19
Conchords
Och när det diskuteras bra snuttar från veckans amerikanska tv-avsnitt, då får »Flight of the Conchords« inte glömmas.
Länge har tveksamheten till serien varit stegrande och aldrig har den passat som handen i smakhandsken. Fast när Michel Gondry regisserar, då blir höjdpunkterna inte bara bra, utan nära nog det bästa som seriens hittills två säsonger bjudit på.
Njutningsmomenten är två och Gondrytypiska i estetik och utförande: »To many dicks« är det mer fartfyllda klippet, medan »Carol Brown« kan liknas vid eftertänksamhet.
*******
Klippen är hämtade från avsnitt fem, »Unnatural love«, av seriens andra säsong.
Länge har tveksamheten till serien varit stegrande och aldrig har den passat som handen i smakhandsken. Fast när Michel Gondry regisserar, då blir höjdpunkterna inte bara bra, utan nära nog det bästa som seriens hittills två säsonger bjudit på.
Njutningsmomenten är två och Gondrytypiska i estetik och utförande: »To many dicks« är det mer fartfyllda klippet, medan »Carol Brown« kan liknas vid eftertänksamhet.
*******
Klippen är hämtade från avsnitt fem, »Unnatural love«, av seriens andra säsong.
Stewie »Bryan Adams« Griffin
»Family Guy« ångar på, även om den senaste avsnitten aldrig har bjudit på de alltid förväntade skrattanfallen, ibland inte ens små leenden.
I söndags visades dock en bisarr, fast i kontexten begriplig, liten episod där Stewie ska skapa en kärleksserenad till flickan i hans drömmar, Joe och Bonnies nyfödda dotter. Resultat är naturligtvis mindblowing och kan ses här.
*******
Klippet kommer från »Family Guy«, säsongen är sju och avsnittet heter »Ocean´s three and a half«.
I söndags visades dock en bisarr, fast i kontexten begriplig, liten episod där Stewie ska skapa en kärleksserenad till flickan i hans drömmar, Joe och Bonnies nyfödda dotter. Resultat är naturligtvis mindblowing och kan ses här.
*******
Klippet kommer från »Family Guy«, säsongen är sju och avsnittet heter »Ocean´s three and a half«.
2009-02-16
Luther
Mer än 25 miljoner sålda skivor. Åtta Grammystatyetter. Och med säkerhet den soulröst som hade störst inflyttande under hela 80-talet. När Luther Vandross gick bort i juli 2005 lämnade han kvar kärlekstörstande material för framtida generationer i jakt på snabba fixar liksom inspiration och tröst.
Tanken på Luther gör väl också de flesta lite varm i hjärtat. En sångare med kunskap och precision, precis som.en hygglig snubbe med diabetes som tvingades lämna in för tidigt. Men i ärlighetens bortglömda namn, hur bra är dessa låtar egentligen?
Nej, precis. De håller överlag inte den kvalitetshöjd som man först inbillar sig och framförallt vill minnas.
Och när det nu, i februari, lagom till Alla hjärtans dag, släpps ett album, »Luther love songs« (Epic) med 17 av mannens kletigaste ballader blir det ännu tydligare: mycket doftar lite unket, klibbar sig fast i det mest välansade av ömklighetens hörn och för att vara kärlekens budbärare berör Luther Vandross knappast på det sätt man önskar.
Faktum är att endast den snubbelfunkiga »Never to much« fortfarande låter lika spännande och positivt åttiotalsaktig och således infriar de förväntningar som hatar att bli lurade. Resten av de sexton famlar både med ljusknappen och, kan vi väl i alla fall misstänkta, med allt det som ska hända under täcket.
Tanken på Luther gör väl också de flesta lite varm i hjärtat. En sångare med kunskap och precision, precis som.en hygglig snubbe med diabetes som tvingades lämna in för tidigt. Men i ärlighetens bortglömda namn, hur bra är dessa låtar egentligen?
Nej, precis. De håller överlag inte den kvalitetshöjd som man först inbillar sig och framförallt vill minnas.
Och när det nu, i februari, lagom till Alla hjärtans dag, släpps ett album, »Luther love songs« (Epic) med 17 av mannens kletigaste ballader blir det ännu tydligare: mycket doftar lite unket, klibbar sig fast i det mest välansade av ömklighetens hörn och för att vara kärlekens budbärare berör Luther Vandross knappast på det sätt man önskar.
Faktum är att endast den snubbelfunkiga »Never to much« fortfarande låter lika spännande och positivt åttiotalsaktig och således infriar de förväntningar som hatar att bli lurade. Resten av de sexton famlar både med ljusknappen och, kan vi väl i alla fall misstänkta, med allt det som ska hända under täcket.
2009-02-14
Kiss
Hypoteserna till varför är många, svaren inte definitiva. New Scientist radar upp ett antal forskarförslag med anledning av Alla hjärtans dag.
Så varför kysser vi varandra och varför njuter vi av det?
Neurovetenskapen pekar på hormonerna som utsöndras, vilket naturligtvis liknar sexakten och social närhet. Antropologer förklarar med det klassiska »fågelmamma«-svaret: att födan forslas från mamma till barnet via munnarna.
Andra forskare menar att kyssar ger viktig information gällande fortplantning och därför är ett slags urvalsprocess av partner. Och andra menar att det är kulturellt betingat eftersom vissa delar av världen avstår från att kyssas.
Anyways, en ny och väldigt rolig hypotes till varför vi kysser varandra presenteras av neuroforskaren V. S. Ramachandran vid The University of California. Eftersom våra förfäder behövde leta reda på mogen frukt, så blev de attraherade av färgen röd. En färg som därmed blev en indikator på belöning.
Ramachandran menar vidare att rött så småningom blev en signal för attraktion, vilket då ska förklara människans upphetsning vid ögonblicket av kyssen – läpparna möts, de är »röda«.
Enligt New Scientist stöds Ramachandran hypotes av att de sexgalna apsläktet bonobos dels har läppar vars färg delas av människan och dels att de delar vår böjelse för att kyssar, oralsex och samlag ansikte mot ansikte.
Så varför kysser vi varandra och varför njuter vi av det?
Neurovetenskapen pekar på hormonerna som utsöndras, vilket naturligtvis liknar sexakten och social närhet. Antropologer förklarar med det klassiska »fågelmamma«-svaret: att födan forslas från mamma till barnet via munnarna.
Andra forskare menar att kyssar ger viktig information gällande fortplantning och därför är ett slags urvalsprocess av partner. Och andra menar att det är kulturellt betingat eftersom vissa delar av världen avstår från att kyssas.
Anyways, en ny och väldigt rolig hypotes till varför vi kysser varandra presenteras av neuroforskaren V. S. Ramachandran vid The University of California. Eftersom våra förfäder behövde leta reda på mogen frukt, så blev de attraherade av färgen röd. En färg som därmed blev en indikator på belöning.
Ramachandran menar vidare att rött så småningom blev en signal för attraktion, vilket då ska förklara människans upphetsning vid ögonblicket av kyssen – läpparna möts, de är »röda«.
Enligt New Scientist stöds Ramachandran hypotes av att de sexgalna apsläktet bonobos dels har läppar vars färg delas av människan och dels att de delar vår böjelse för att kyssar, oralsex och samlag ansikte mot ansikte.
Bonobos skiljer sig i detta avseende från schimpanser – som naturligtvis även har en mycket blekare läppfärg.
Tankens kraft
Alla hjärtans dag. Kärlek, blommor och choklad. Kyssar, kramar och katastrof om det inte blir bra.
I det läget kan man i alla fall förlita sig på forskning. Enligt en artikel i Scientific American undviker personer i stabila förhållanden omedvetet att titta på attraktivitetsmagneter av det motsatta könet om de tänkt på sin partner innan. Läs här.
I det läget kan man i alla fall förlita sig på forskning. Enligt en artikel i Scientific American undviker personer i stabila förhållanden omedvetet att titta på attraktivitetsmagneter av det motsatta könet om de tänkt på sin partner innan. Läs här.
2009-02-13
Stokastisk process
Sam Stein på The Huffington Post rapporterar om en republikan, kongressledamot Walter Jones från North Carolina, som ställer sig bakom ett demokratiskt förslag att skapa en kommitté som undersöker de lagbrott som kan ha, eller snarare med all säkerhet har, begåtts under George Walker Bushs presidentskap.
I samma artikel hänvisas till en opinionsundersökning gjord av USA Today / Gallup som visar att 38 procent av den amerikanska befolkningen förespråkar »[...] launching criminal investigations into the use of torture and warrantless wiretapping [...]«. Läs hela artikeln här.
Kanske kan då detta vara början på vad som säkerligen kommer vara en utdragen process, men som i slutändan förhoppningsvis visar att en president inte kan starta krig under bland annat denna premiss: »Jag tror att Gud vill att alla människor ska vara fria. Jag tror verkligen det. Och det är en del av min utrikespolitik«.
Walter Jones var för övrigt den som introducerade uttrycket »freedom fries«, i stället för pommes frites, i den amerikanska kongressen när Frankrike (french fries) inte ville stödja Bush och USA fullt ut gällande invasionen av Afghanistan och sedermera Irak.
Kanske kan då detta vara början på vad som säkerligen kommer vara en utdragen process, men som i slutändan förhoppningsvis visar att en president inte kan starta krig under bland annat denna premiss: »Jag tror att Gud vill att alla människor ska vara fria. Jag tror verkligen det. Och det är en del av min utrikespolitik«.
Walter Jones var för övrigt den som introducerade uttrycket »freedom fries«, i stället för pommes frites, i den amerikanska kongressen när Frankrike (french fries) inte ville stödja Bush och USA fullt ut gällande invasionen av Afghanistan och sedermera Irak.
Röster
Om en galen person definieras som någon som hör röster, är då inte alla som hör Guds röst galna?
2009-02-12
Ett alltför evigt ögonblick
I går såg vi »Maria Larssons eviga ögonblick«. Alla kritiker som rekommenderar denna, som har delat ut solar, tärningar och getingar i överflöd, this one goes out to you: jag vägrar, till och med kan inte, lita på er längre.
Till Guldbaggejuryn: ni har mist förståndet.
Jan Troell må vara en mästerlig filmmakare, men manuset till »Maria Larssons eviga ögonblick« och dialogen var på en sådan skämtsam låg nivå att inte ens Mikael Persbrandts klarblåa ögon har varit kallare.
Till Guldbaggejuryn: ni har mist förståndet.
Jan Troell må vara en mästerlig filmmakare, men manuset till »Maria Larssons eviga ögonblick« och dialogen var på en sådan skämtsam låg nivå att inte ens Mikael Persbrandts klarblåa ögon har varit kallare.
Incredibad
Om man bortser från bevakningen av det amerikanska presidentvalet och Tina Feys briljans som Sarah Palin, är »Saturday night live« numera till stora delar ett urvattnat humoralibi till programmets storhetstid.
Andy Samberg och hans polare Akiva Schaffer och Jorma Taccone är därför SNL:s enda kvarvarande hopp till en total renovering. Under namnet The Lonely Island (TLI) började de samarbeta på Berkeley. Nuförtiden är de alla tre författare på SNL, där Samberg också medverkar i de flesta sketcher som trion skriver. De har även skrivit manus till, medverkar i och regisserar den i ärlighetens namn medelmåttiga, men kultladdade, filmen »Hot Rod«.
Mest känd av trions verk är onekligen de olika musikvideosketcher som återfinns under samlingsnamnet Digital shorts. Bland dem är »Dick in a box« den som har rönt mest uppmärksamhet. Denna R&B-balladparodi har enligt en artikel i Vanity Fair visats minst 35 miljoner gånger på Youtube och på andra liknande sidor.
Två andra musiksketcher slår dock »Dick in a box« vad gäller repetativ barnslighet. Dels den underbara »Jizz in my pants« och »I´m on a boat« med flumrapparen T-Pain. Den senare premiärvisades i lördags på SNL och videon är en gigantisk parodi på hiphopkulturens blingblingbesathet.
Och i går släppte dessutom The Lonely Island sitt första album »Incredibad«. För oss som har följt TLI genom SNL, innehåller skivan mestadels de låtar som tidigare visats som Digital shorts i programmet. Och det materialet fungerar förvånansvärt bra även som musik; det är alltså inte rakt igenom usel och går att lyssna på även utan den rätta kontexten, främst eftersom texterna siktar in sig på humoristiska punchlines som blir roliga i sin egen meningslöshet.
Bland gästartisterna märks Justin Timberlake, T-Pain, Natalie Portman, Norah Jones, Julian Casablancas från The Strokes och Jack Black.
********
På The Lonely Islands hemsida återfinns en del av videorna, bland annat »Jizz in my pants«
»Dick in a box« går att se här se här.
Andy Samberg och hans polare Akiva Schaffer och Jorma Taccone är därför SNL:s enda kvarvarande hopp till en total renovering. Under namnet The Lonely Island (TLI) började de samarbeta på Berkeley. Nuförtiden är de alla tre författare på SNL, där Samberg också medverkar i de flesta sketcher som trion skriver. De har även skrivit manus till, medverkar i och regisserar den i ärlighetens namn medelmåttiga, men kultladdade, filmen »Hot Rod«.
Mest känd av trions verk är onekligen de olika musikvideosketcher som återfinns under samlingsnamnet Digital shorts. Bland dem är »Dick in a box« den som har rönt mest uppmärksamhet. Denna R&B-balladparodi har enligt en artikel i Vanity Fair visats minst 35 miljoner gånger på Youtube och på andra liknande sidor.
Två andra musiksketcher slår dock »Dick in a box« vad gäller repetativ barnslighet. Dels den underbara »Jizz in my pants« och »I´m on a boat« med flumrapparen T-Pain. Den senare premiärvisades i lördags på SNL och videon är en gigantisk parodi på hiphopkulturens blingblingbesathet.
Och i går släppte dessutom The Lonely Island sitt första album »Incredibad«. För oss som har följt TLI genom SNL, innehåller skivan mestadels de låtar som tidigare visats som Digital shorts i programmet. Och det materialet fungerar förvånansvärt bra även som musik; det är alltså inte rakt igenom usel och går att lyssna på även utan den rätta kontexten, främst eftersom texterna siktar in sig på humoristiska punchlines som blir roliga i sin egen meningslöshet.
Bland gästartisterna märks Justin Timberlake, T-Pain, Natalie Portman, Norah Jones, Julian Casablancas från The Strokes och Jack Black.
********
På The Lonely Islands hemsida återfinns en del av videorna, bland annat »Jizz in my pants«
»Dick in a box« går att se här se här.
2009-02-07
Astral weeks
I november 2008 rullade Van Morrison ut mattan för »Astral weeks«, det album som vi alla älskar, som ständigt försvarar sin plats som hans bästa, och kanske till och med det bästa.
Att framföra »Astral Weeks« så som han hade tänkt, spela in det, vägra möjligheten att klippa i livematerialet och sedan skeppa ut det till lärjungarna är inte bara en fin gest, det ger oss också möjligheten att faktiskt höra Van Morrison på toppen av sin förmåga – både 1968 och idag.
För den mystik som albumet kretsar kring och bygger på försvarar vår hjälte än idag med bravur, samtidigt som han framträder med en pondus och självsäkerhet och glädje som han i alla fall inte har utstrålat de tre gånger jag har sett honom live.
Den person han är i dag är naturligtvis inte den han var då. Och därför blandar och ger Van Morrison när han framför »Astral weeks«, byter plats på »Madame George«, lägger till och drar ifrån. Och självklart: låter rösten styra, låter den ställa sig tvekande liksom stark. Tänjer den till bristningsgränsen liksom låter den smyga framåt för att frågande knacka på lyssnarens axel.
»Astral Weeks – Live at the Hollywood Bowl« fortsätter bygga den myt kring originalalbumet som blomstrar och existerar. Och Van Morrison bevisar 40 år senare att han fortfarande förtjänar sin plats i bland de största vokalisterna.
Att framföra »Astral Weeks« så som han hade tänkt, spela in det, vägra möjligheten att klippa i livematerialet och sedan skeppa ut det till lärjungarna är inte bara en fin gest, det ger oss också möjligheten att faktiskt höra Van Morrison på toppen av sin förmåga – både 1968 och idag.
För den mystik som albumet kretsar kring och bygger på försvarar vår hjälte än idag med bravur, samtidigt som han framträder med en pondus och självsäkerhet och glädje som han i alla fall inte har utstrålat de tre gånger jag har sett honom live.
Den person han är i dag är naturligtvis inte den han var då. Och därför blandar och ger Van Morrison när han framför »Astral weeks«, byter plats på »Madame George«, lägger till och drar ifrån. Och självklart: låter rösten styra, låter den ställa sig tvekande liksom stark. Tänjer den till bristningsgränsen liksom låter den smyga framåt för att frågande knacka på lyssnarens axel.
»Astral Weeks – Live at the Hollywood Bowl« fortsätter bygga den myt kring originalalbumet som blomstrar och existerar. Och Van Morrison bevisar 40 år senare att han fortfarande förtjänar sin plats i bland de största vokalisterna.
Dörren till Matrix
»Live at the Matrix« heter ett välbehövligt live-album med The Doors inspelat 1967. Bandet befinner sig i limbo; de har släppt debutalbumet, men det är någon månad kvar till »Light my fire« lyfter som singel. Det egna materialet räcker inte riktigt till så The Doors förlitar sig till viss del på covers.
Den bestående känslan är att Jim Morrison vill bryta sig loss ur sin egen kropp, explodera, fly ut i rymden och ta alla med sig på resan. Ändå är Morrison kontrollerad, rösten koncentrerad, precis som resten av bandet. Konserten innehåller den brinnande mognad som är att förvänta, men som några år senare olyckligtvis förvandlats till teater. För detta är tiden precis innan Jim blir »Jim Morrison«, snubben som super och knarkar och ständigt vill ha mer, mer, mer, mer, mer till liemannen säger stopp och belägg.
Den bestående känslan är att Jim Morrison vill bryta sig loss ur sin egen kropp, explodera, fly ut i rymden och ta alla med sig på resan. Ändå är Morrison kontrollerad, rösten koncentrerad, precis som resten av bandet. Konserten innehåller den brinnande mognad som är att förvänta, men som några år senare olyckligtvis förvandlats till teater. För detta är tiden precis innan Jim blir »Jim Morrison«, snubben som super och knarkar och ständigt vill ha mer, mer, mer, mer, mer till liemannen säger stopp och belägg.
2009-02-06
Brottets namn
I Sverige säger myten att det är Johnny, Conny och Sonny. Enligt en studie gjord av två ekonomiforskare vid Shippensburg University i Pennsylvania, är det större risk för ungdomar med icke-populära namn att tidigt hamna på brottets bana. Materialet är hämtat från en större stat i USA och slutsatsen gör bland annat gällande att Preston, Tyrell och Ernest är bland de namn som oftast hamnar i trubbel.
Varför?
Det korta svaret enligt forskarna är att våra namn spelar en viktigt roll i hur vi ser på oss själva – och ännu viktigare, hur andra ser på oss. Exempelvis en pojke med ett namn som ger feminina konnotationer riskeras att mobbas, och därmed försämras hans självkänsla. En studie från 1993 visar att personer som stavar sina namn annorlunda, Patric i stället för Patrik, anses vara mindre moraliska och svårare att lita på.
Forskarna har också visat hur förnamnet speglar hur föräldrarna har det. En låginkomsttagare som är ensamstående mamma väljer med större sannolikhet ett annat namn än vad en höginkomsttagare med bostadsrätt gör.
Men det är naturligtvis inte bara namnet som orsakar brott, andra faktorer spelar in. Dock finns det enligt forskarna en korrelation mellan personer med de minst populära förnamnen och hög arbetslöshet, fattigdom och föräldrar som har suttit i fängelse.
Samtidigt är det svårt att med hundra procents övertygelse säga att varje person med namnet Tyrell riskerar att hamna i trubbel, medan personer med förnamnet Michael inte gör det. Men den betydelse som våra namn och allt som följer med det spelar för självkänslan, ska inte förnekas.
Varför?
Det korta svaret enligt forskarna är att våra namn spelar en viktigt roll i hur vi ser på oss själva – och ännu viktigare, hur andra ser på oss. Exempelvis en pojke med ett namn som ger feminina konnotationer riskeras att mobbas, och därmed försämras hans självkänsla. En studie från 1993 visar att personer som stavar sina namn annorlunda, Patric i stället för Patrik, anses vara mindre moraliska och svårare att lita på.
Forskarna har också visat hur förnamnet speglar hur föräldrarna har det. En låginkomsttagare som är ensamstående mamma väljer med större sannolikhet ett annat namn än vad en höginkomsttagare med bostadsrätt gör.
Men det är naturligtvis inte bara namnet som orsakar brott, andra faktorer spelar in. Dock finns det enligt forskarna en korrelation mellan personer med de minst populära förnamnen och hög arbetslöshet, fattigdom och föräldrar som har suttit i fängelse.
Samtidigt är det svårt att med hundra procents övertygelse säga att varje person med namnet Tyrell riskerar att hamna i trubbel, medan personer med förnamnet Michael inte gör det. Men den betydelse som våra namn och allt som följer med det spelar för självkänslan, ska inte förnekas.
Lily
Lyssnar på Lily Allens kommande album »It´s not me, It´s you« och fastnar direkt för »Not fair«. Countrygitarrer och en text om bristen på tillfredsställelse i sängen är precis vad som behövs en fredagsförmiddag. Och genomgående är skivan ytterligare ett bevis på Allens briljanta förmåga att fånga vardag och samtid i ett Myspace-nötskal.
2009-02-05
Recount
Om sluttampen av presidentvalet 2000. Det klassiska mellan Al Gore och George Walker Bush där allting ställdes på sin spets i Florida. Det där valet som blev avgörande för åtta års vanstyre, två krig, integritetsbrott och smärta, konstiga och underliga uttalandet samt så mycket, mycket mer.
Filmen, där bland andra Kevin Spacey, Tom Wilkinson Laura Dern, Denis Leary och Ed Begley Jr medverkar, är regisserad av Jay Roach och skriven av Danny Strong, som nominerades både till en Emmy och en WGA för sitt verklighetsbaserade manus.
Filmen är mer än värd att se. Och en stund efter undrar man hur världen sett ut om inte Högsta Domstolen avslagit Gore-teamets sista försök till omräkning av rösterna. Där och då tappade även uttrycken »världens bästa demokrati« och »varje röst räknas« all sitt värde.
Filmen, där bland andra Kevin Spacey, Tom Wilkinson Laura Dern, Denis Leary och Ed Begley Jr medverkar, är regisserad av Jay Roach och skriven av Danny Strong, som nominerades både till en Emmy och en WGA för sitt verklighetsbaserade manus.
Filmen är mer än värd att se. Och en stund efter undrar man hur världen sett ut om inte Högsta Domstolen avslagit Gore-teamets sista försök till omräkning av rösterna. Där och då tappade även uttrycken »världens bästa demokrati« och »varje röst räknas« all sitt värde.
2009-01-31
Hull
LIsa Milberg, trummis och sångerska i fina The Concretes, tipsar om brittiska Alan Hull och hans mer eller mindre fantastiska låt »Magic woman«. På Spotify hittar jag två album: »Pipedream« från 1973 och »Squire från 1975, framförallt det senare gungar och svänger rakt in i hjärtat. Alan Hull dog plötsligt 1995. Han blev 50 år.
2009-01-29
Cirkus #3
Samtidigt, de dåliga tittarsiffrorna till trots, hoppas jag att »Popcirkus« fortsätter i samma stil, fast med mer djup, längre intervjuer och svårare referenser; inte den mjuk-referensposition som Sinding-Larsen ofta tar i rutan, utan den analyserande PSL som man läser då och då.
Cirkus #2
Enligt MMS, som mäter hur många som tittar på ett tv-program, valde 193 000 svenskar »Popcirkus« igår. Siffror som är förvånansvärt låga. Och som för SVT måste vara en besvikelse, främst då den största gruppen av tittare återfinns bland de som är 60+. Med all sannolikhet siktar programmet på att nå en mycket yngre målgrupp, allt annat vore tjänstefel.
Cirkus
Fånigt namn, nödvändigt program. »Popcirkus« på SVT med Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen som programledare fyller ett håll som alltför länge varit tomt. Att Debaser Medis inte är en sexig lokal kan man bortse ifrån, men de korta intervjuerna med artisterna får gärna bli längre och framförallt handla om något.
Och visst hade ett upplägg likt »Later... with Jools Holland« varit att föredra, där scenerna är flera och de inbjudna artisterna turas om att spela.
Och visst hade ett upplägg likt »Later... with Jools Holland« varit att föredra, där scenerna är flera och de inbjudna artisterna turas om att spela.
2009-01-28
Ghosts
»White house ghosts« heter en mycket läsvärd bok jag avverkar för tillfället. Det är historien om Vita Husets talskrivare, de som hjälpt alla från FDR till George Walker Bush att verka lite smartare. Bra berättelser, roliga anekdoter och intressant fakta för oss som delar en fascination för presidenternas alla män.
Hittills imponerar Ted Sorensen mest; JFK:s vän, rådgivare och talskrivare. Men Kennedy gillade inte allt som Sorensen skrev. Under flygresan till Berlin i slutet av juni 1963 ber JFK en assistent om hjälp med översättning, vilket resulterar i en mening som han senare skriver ner fonetiskt på ett papper för att kunna uttala orden rätt. Talet, inför 150 000 tyskar, var i stort en improvisation, då Sorensen alltför faktabaserade förslag tråkade ut JFK. Och meningen på pappret, »Ich bin ein Berliner«, talets mest kända.
Senare på kvällen, ska en av Tysklands högst uppsatta tjänstemän, angående åhörarnas passionerade reaktion på talet, sagt: »Does this mean Germany one day can have another Hitler?«
Hittills imponerar Ted Sorensen mest; JFK:s vän, rådgivare och talskrivare. Men Kennedy gillade inte allt som Sorensen skrev. Under flygresan till Berlin i slutet av juni 1963 ber JFK en assistent om hjälp med översättning, vilket resulterar i en mening som han senare skriver ner fonetiskt på ett papper för att kunna uttala orden rätt. Talet, inför 150 000 tyskar, var i stort en improvisation, då Sorensen alltför faktabaserade förslag tråkade ut JFK. Och meningen på pappret, »Ich bin ein Berliner«, talets mest kända.
Senare på kvällen, ska en av Tysklands högst uppsatta tjänstemän, angående åhörarnas passionerade reaktion på talet, sagt: »Does this mean Germany one day can have another Hitler?«
Cartman
I samband med att han tittar på »High school musical«, kom förra säsongens bästa Cartman-citat: Well, I´m out guys. If this is cool, I´m done now. I no longer have any connection to the world. I´m going home and killing myself.
The Staircase
Fredrik Wikingsson tipsade, jag köpte och fann en tät, komplex historia som fascinerar mig mer än nästintill någonting tidigare. Dokumentären följer författaren Michael Peterson som häktades 2001 misstänkt för att dödat sin fru. Filmteamet med Jean-Xavier de Lestrade i spetsen får tillträde och berättar en historia som ingen hade kunnat hitta på.
Updike
Enligt ett pressmeddelande skrev John Updike 862 texter för The New Yorker under sin karriär. I går somnade han in efter att kämpat mot lugncancer en längre tid. Ytterligare en mästerlig stilist fångad av det okända. John Updike blev 76 år.
Pete Wingfield
»Eighteen with a bullet – The Island recordings« innehåller två album, »Breakfast special« från 1975 och »Love bumps & Dizzy spells«, som får se dagens ljus för första gången. Det är strålande rakt igenom, obeveklig vit soulmusik som aldrig blir tvetydig.
1971 hade britten Pete Wingfield lämnat in medlemskortet i gruppen Jellybread och satsat på en karriär som studiomusiker. Han turnerade och spelade in med bland andra Van Morrison, Maggie Bell och The Hollies. Wingfield var även en bärande del i funkbandet The Olympic Runners. Och det var med dem han begav sig in i studion. Han ville låta som Allen Toussaint, Marvin Gaye, Stevie Wonder och Johnny Bristol. Som Delfonics och Stylistics. Som Dells och Chi-Listes och Huey Smith and the clowns och skapa gospelfunk som Billy Preston. Ett fantastiskt hopkok som blir en lyxig soulburgare med extra allt. För Wingfield lyckas med sitt uppsåt samtidigt som inspirationen inte endast blir imitation, utan konstant sväng med sammansatta rytmiska utsvävningar.
»Eighteen with a bullet« var listettan från inspelningarna som förevigade Wingfields onehitwonderpotential. Men det är den långsammare »Anytime« som verkligen sätter ner foten. En till en början högst ordinär komposition förvandlas efter två och en halv minut till ett förtätat drama med ett gråtande piano och Wingfields falsett i centrum.
Snart efter singelsuccén med »Eighteen with a bullet« var Wingfield tillbaka i studion. Resultatet, »Love bumps & Dizzy spells« var inget som föll skivbolaget Island i smaken. Skivan släpptes aldrig. Enligt WIngfield berodde schismen på att Island ville att han skulle lanseras med en omfattande turné, medan han såg svårigheter att åka land och rike runt med endast en listetta samt problematik att reproducera soundet från inspelningarna på scen. Så i stället för kompromiss valde Wingfield en tillvaro som studiomusiker och producent.
Islands refuserande av »Love Bumps & Dizzy spells« är obegripligt. Jag hör musik som är stolt, som vägrar lägga sig ner, som är en lite popigare fortsättning på allt det som Wingfield lyckades med på sitt debutalbum. Och Island cashade in ändå: de såg de nya låtarna som dyra demos, vilket gjorde att Olivia Newton-John fick en hit med »Making a good thing better« och Patti Labell gjorde »Eyes in the back of my head« på hennes album »Tasty«.
Pete Wingfield då? Jo, han producerade bland annat Dexy´s Midnight Runners första skiva, »Searching for the young soul rebels« och senare The Proclaimers »Sunshine on Leith«. Och under flera år turnerade han med The Everly Brothers. Och under sluttexterna av Guy Ritchies film »Lock, stock and two smoking barrels« spelas hela »Eighteen with a bullet«.
1971 hade britten Pete Wingfield lämnat in medlemskortet i gruppen Jellybread och satsat på en karriär som studiomusiker. Han turnerade och spelade in med bland andra Van Morrison, Maggie Bell och The Hollies. Wingfield var även en bärande del i funkbandet The Olympic Runners. Och det var med dem han begav sig in i studion. Han ville låta som Allen Toussaint, Marvin Gaye, Stevie Wonder och Johnny Bristol. Som Delfonics och Stylistics. Som Dells och Chi-Listes och Huey Smith and the clowns och skapa gospelfunk som Billy Preston. Ett fantastiskt hopkok som blir en lyxig soulburgare med extra allt. För Wingfield lyckas med sitt uppsåt samtidigt som inspirationen inte endast blir imitation, utan konstant sväng med sammansatta rytmiska utsvävningar.
»Eighteen with a bullet« var listettan från inspelningarna som förevigade Wingfields onehitwonderpotential. Men det är den långsammare »Anytime« som verkligen sätter ner foten. En till en början högst ordinär komposition förvandlas efter två och en halv minut till ett förtätat drama med ett gråtande piano och Wingfields falsett i centrum.
Snart efter singelsuccén med »Eighteen with a bullet« var Wingfield tillbaka i studion. Resultatet, »Love bumps & Dizzy spells« var inget som föll skivbolaget Island i smaken. Skivan släpptes aldrig. Enligt WIngfield berodde schismen på att Island ville att han skulle lanseras med en omfattande turné, medan han såg svårigheter att åka land och rike runt med endast en listetta samt problematik att reproducera soundet från inspelningarna på scen. Så i stället för kompromiss valde Wingfield en tillvaro som studiomusiker och producent.
Islands refuserande av »Love Bumps & Dizzy spells« är obegripligt. Jag hör musik som är stolt, som vägrar lägga sig ner, som är en lite popigare fortsättning på allt det som Wingfield lyckades med på sitt debutalbum. Och Island cashade in ändå: de såg de nya låtarna som dyra demos, vilket gjorde att Olivia Newton-John fick en hit med »Making a good thing better« och Patti Labell gjorde »Eyes in the back of my head« på hennes album »Tasty«.
Pete Wingfield då? Jo, han producerade bland annat Dexy´s Midnight Runners första skiva, »Searching for the young soul rebels« och senare The Proclaimers »Sunshine on Leith«. Och under flera år turnerade han med The Everly Brothers. Och under sluttexterna av Guy Ritchies film »Lock, stock and two smoking barrels« spelas hela »Eighteen with a bullet«.
Lambchop
J. Willard Gibbs blev professor vid Yale 1871, en anspråkslös vetenskapsman som tillbringade större delen av sitt liv – förrutom tre år när han studerade i Europa – mellan de tre kvarter där hans hus och Yales campus låg. I genomsnitt deltog en student per termin på hans kurser och under tio år tog han inte ut lön för sitt arbete.
Och han var smart: Albert Einsteins tankar om statisk mekanik, som publicerades i en rad avhandlingar i början av 1900-talet, hade den stillsamme Gibbs redan arbetat fram några år tidigare, men utan att väsnas om sitt arbete. Det kanske allra mest fascinerande med Gibbs var att han använde ett eget teckensystem som de allra flesta ansåg obegripligt, men bland anteckningarna fanns alltså genialiska forskningsframsteg.
Lambchops frontfigur, Kurt Wagner, har en liknande anspråkslös framtoning; ett slags antites till den ofta alltför romantiserande och felaktiga bild av vad och hur en rockstjärna ska vara. Wagner är det stillsamma geniet, killen som arbetar i det tysta och presenterar sitt arbete för de som har intresset, utan att köra ner det i halsen på de villiga. Och så är det ju det där med att Wagner slutade som golvläggare på grund av sina dåliga knän, inte för att musikkarriären började röra på sig.
Samtidigt är Wagner det nav kring vilket Lambchop är byggt, en tanke som han först nu förlikat sig med. Kanske för att Lambchops kärntrupp numera är sju personer till skillnad från det kompiskollektiv bandet började som. Inför »OH (Ohio)« turnerade Wagner solo för att låta låtarna finna sin form på scen. Resultatet är bitvis det finaste som Lambchop lämnat ifrån sig sedan mästerverket Is a woman.
För Kurt Wagners röst, hans frasering och hans förmåga att hela tiden dölja något ytterligare i varje ord handlar inte om bredd, djup eller teknisk kapacitet – det handlar om känslor. Och som vanligt är jag svag för Wagners liiterära förmåga och kunskap. Första singeln »Slipped dissolved and loosed« hämtar sin titel från Shakespeares pjäs »Troilus och Cressida«, där Shakespeare når cyniska och ironiska höjder genom att ifrågasätta bland annat kärleken som något absolut. Alltså helt i led med Wagners bästa lyrik.
Och albumets avslutning, den underbara »I believe in you«, vilket jag först trodde var en text av Wagner, men senare upptäckte var en gammal countrylåt med Don Williams – precis sådant som jag inbillar mig att Wagner själv lyssnar på – är bland det vackraste jag har hört.
Och han var smart: Albert Einsteins tankar om statisk mekanik, som publicerades i en rad avhandlingar i början av 1900-talet, hade den stillsamme Gibbs redan arbetat fram några år tidigare, men utan att väsnas om sitt arbete. Det kanske allra mest fascinerande med Gibbs var att han använde ett eget teckensystem som de allra flesta ansåg obegripligt, men bland anteckningarna fanns alltså genialiska forskningsframsteg.
Lambchops frontfigur, Kurt Wagner, har en liknande anspråkslös framtoning; ett slags antites till den ofta alltför romantiserande och felaktiga bild av vad och hur en rockstjärna ska vara. Wagner är det stillsamma geniet, killen som arbetar i det tysta och presenterar sitt arbete för de som har intresset, utan att köra ner det i halsen på de villiga. Och så är det ju det där med att Wagner slutade som golvläggare på grund av sina dåliga knän, inte för att musikkarriären började röra på sig.
Samtidigt är Wagner det nav kring vilket Lambchop är byggt, en tanke som han först nu förlikat sig med. Kanske för att Lambchops kärntrupp numera är sju personer till skillnad från det kompiskollektiv bandet började som. Inför »OH (Ohio)« turnerade Wagner solo för att låta låtarna finna sin form på scen. Resultatet är bitvis det finaste som Lambchop lämnat ifrån sig sedan mästerverket Is a woman.
För Kurt Wagners röst, hans frasering och hans förmåga att hela tiden dölja något ytterligare i varje ord handlar inte om bredd, djup eller teknisk kapacitet – det handlar om känslor. Och som vanligt är jag svag för Wagners liiterära förmåga och kunskap. Första singeln »Slipped dissolved and loosed« hämtar sin titel från Shakespeares pjäs »Troilus och Cressida«, där Shakespeare når cyniska och ironiska höjder genom att ifrågasätta bland annat kärleken som något absolut. Alltså helt i led med Wagners bästa lyrik.
Och albumets avslutning, den underbara »I believe in you«, vilket jag först trodde var en text av Wagner, men senare upptäckte var en gammal countrylåt med Don Williams – precis sådant som jag inbillar mig att Wagner själv lyssnar på – är bland det vackraste jag har hört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)