Digital Phoenix

Det bästa som hände innan Ipred-lagen var att den franska wunderbargruppen Phoenixs kommande album läckte. Och vid gudarnas skymning: det är en fantastisk popplatta med låtar i ett ständigt champagnerus.

Och som om det inte vore toppen på skäggnyheternas berg. I lördags spelade Phoenix på »Saturday Night Live« och gjorde det med den heder som endast en popgrupp från Frankrike på höjden av sin förmåga kan.

Tre låtar avverkades: »Lisztomania« och »1901« från kommande skivan som tydligen ska heta »Wolfgang Amadeus Phoenix« och så avslutningen, jajamensan, klassikern »Too Young«. En strålande början på ytterligare en långfredag således.

Dessutom: en rolig Digital short med Andy Samberg och Seth Rogen. Klickiliklick innan den försvinner från Youtube.

Gayfish

Det finns inte så mycket mer att säga.

Orden tar slut, bestämmer sig för att vila och i stället får Kanye West ta över: Klicka! Ja, klicka. Du har inget annat val än att klicka.

Lästips #2647

Mer lästips. Speciellt nu när det passar att dela med sig av det goda, när det goda är bättre än det mesta och får oss att minnas bättre tider när nålen inte hade gått i sönder och det brinnande intresset inte hade slocknat.

Så vad är det för tips? Ja, det får du vänta på.

Ett tag till.

Lite längre.

Jodå. En stund till.

Inte än.

Strax.

Några rader till.

Bara några.

Häng kvar.

Vågar du strunta i att fortsätta?

I så fall går du miste om något.

Förutsatt att du orkar läsa.

Och orkar du läsa måste du fortsätta nedåt.

Nu.

Skoja bara.

Sorry.

Vill inte, men skriver på.

Funderar på varför?

Och det kan man ju undra.

Börjar det bli störigt?

Jag tror det.

Så.

Dags för länken.

Eller inte.

Kan inte bestämma mig.

Så ja.

Lugn.

Spotta inte på skärmen i ren ilska.

Ska du spotta någonstans så rekommenderar jag golvet.

Nu går det här inte längre.

Meningslöst.

Verkligen.

Här kommer det.

Det du väntat på.

Alldeles för länge.

Varsågod.

Va, säger du inte tack.

Då blir det inget.

Kom igen.

Jag delar faktiskt med mig av något.

Ett tack kan jag väl få.

...

...

...

Okej, tack för ditt tack.

Here goes.

Nu eller aldrig.

Redo?

Bob Stanley från vackraste poptrion Saint Etienne skriver i The Guardian om vinylsinglar.

Nöjd?

Mr. Luuk

Blir inte så många uppdateringar. »Bloggen har blivit ett monster«, skriker Alex Schulman. Nej, inte alls faktiskt. På inga sätt eller vis. Knappast en levande organism ens. Säkerligen inte heller något pålitligt.

Förhoppningsvis något att återvända till.

Kanske som en vän man hatar att prata med, men som det är trevligt att umgås med. Förutsatt att man inte pratar. Eller i alla fall så lite som möjligt. Biografen är det enda stället man träffas.

Så det har alltså inte blivit så många uppdateringar. Skälen är skiftande och knappast intressanta.

Men nu: en länk. En länk till något som en väldigt roligt person har skrivit. Ibland överväger jag att kalla honom roligast av alla. Oftast ändrar jag mig. Andra gånger inte.

Martin Luuk, läs honom. Och småskratta till kaffet. Eller fnissa på jobbet. Mycket möjligt att båda inträffar på samma gång. Med tur vill säga.

Clinton/Blair

Torsdag till måndag spenderade vi i London. Tidigt och vackert vårväder, ett designhotell i Shoreditch och middag på Great Eastern Street och promenader överallt i hela staden är det enda sätt Storbritanniens finaste kan och ska upplevas.

I fredagens The Guardian kunde vi läsa om Michael Sheen, skådespelare av rang, som senast porträtterade David Fost i »Frost/Nixon«. 

I England är det snart premiär för »The Damned United«, baserad på David Peaces bok. Och idag kablades nyheten ut att Michael Sheen återigen spelar Tony Blair (tidigare i »The Queen«).

Denna gång gör manuskungen och stilistshejken Peter Morgan en film om Bill Clinton. Morgan ska även regissera. Kan vi hoppas på en filmens Jed Bartlet, »The West Wings« enastående president, eller väljer Morgan att visa Clintons mest lustsökande sidor? Återstår att se.

Och vad gäller Tony Blair: till honom återkommer vi. Läser nu hittills mycket välgjorda boken »30 days: A month at the heart of Blair´s war«.

Thin Lizzy

Fortfarande finns magin, fortfarande spelar basen på de personligaste av strängar och fortfarande skriker »Dancing in the moonlight« i regi av Thin LIzzy av uppdämd sexuell frustration, av kåta förhoppningar och alla de önskningar som en förvirrad tonåring bär på.

Och när Phil Lynott presenterar låten som innehållande »a bit of sax and sex« höjer vi volymen till tio, samlas kring högtalaren och svettas i ren inspiration från raderna vars kännetecken varje generation kan associera till: om blickarna som slumpartat möts, lyckan av att dansa när solen har gått ner och månen skapar vackra och förföriska skuggor. 

Likaså den »smarta« planen ämnad att lura föräldrarna, fönster som öppnas och stängs mitt i natten. Ungdomens nervositet kring vad som händer när musiken tystnar och dansen är slut. Allt det som den tidiga kärleken ska lära samlas i de enkla rader som är detta popkonstverk.

Att Thin Lizzy inte lyckades skapa fler lika smidiga och till perfektion utformade mästerverk som »Dancing in the moonlight« är ett frustrerande faktum bland övriga gitarrsolon. 

Naturligtvis finns det de av gruppens låtar som kommer nära: »Jailbreak«, »The boys are back in town«, »Don´t believe a word« är klassiskerna och endast tre exempel. Det bästa av det som kvinnojägaren, romantikern och soulmannen Phil Lynott satte sig namn under är pop i rockförklädnad.

Denna »förvirring«, denna musikens tvåsamhet som här kommer överens utan bråk, är också det som alltid har och alltid kommer att fascinera med Thin Lizzy. 

Så när »Still Dangerous«, ett livealbum med taggar och skrålande hetta, fyller ut rummets tomhet, karatesparkar undan luften med hänsynslös säkerhet, spelar vi luftgitarr och tackar gudarna för Phil Lynotts charm och insatts.

Konserten som gör oss nippriga är från 1977, inspelad i Philadelphia och stadens Tower Theatre. Tillsammans med Lynott står Brian Robertson, Scott Gorham och Brian Downey på scen. Energin, musiken, tilltalet och utförandet är pungkrossande starkt och förblir så även när månen har dragit ner persiennerna, solen har gått upp och dansen är över.

Lionel

I den förhoppningsvis begränsade artikelserien »Lionel Richie förklarar« har vi nu kommit till nummer tio i soloordningen, det album som är döpt till »Just go« (Island/Universal).

Som uppmärksamma läsare minns sedan tidigare har Mr. Richie vägrat lämna kärleken som tematik. Han hänvisar ständigt till den säljande kraften i att knyta näven långsamt och till en början försiktigt, därefter mer och mer kraftfullt sjunga om nödvändigheten att krypa närmare, kramas och känna värmen av sin älskade.

När nu nästa installation av Mr. Richies bortglömda 2000-talsverk ska presenteras pekar upphovsmannen mer än tidigare på den verklighet där erotik symboliseras av vita duvor, där långa ögonkast och försiktiga närmanden är lika självklara som förslutna sanningar om passion och pianodrivna ballader.

Mr. Richie har alltså för länge sedan slutat dansa på taket och klättra på väggarna. Nu går han endast med försiktighet och knappt det.

Trots detta berättar Mr. Richie att »Just go« är en gåva till fansen och vill speciellt framhålla två av albumets låtar.

»Somewhere in London«, med ett upptempobeat hämtat från den dåliga sidan av 90-talet, berättar historien om kvinnan med höga klackar och hår likt svarta havet. Olyckligtvis försvann hon innan de hann träffas. Men Lionel ser henne »somewhere in London« och jakten är igång. För han känner sig säker på att hon är allt han behöver. Och därför hoppas han få se henne igen, det finns ingen tvekan att hon är hans, eftersom Lionel vill känna kärlekens gåva igen.

Hur länge Lionel letar eller om han hittar henne framkommer inte. Men enligt säkra källor nära Mr. Richie planeras en uppföljare, »Somewhere in Bremen«, till nästa album. Rådgivare på skivbolaget ska även ha föreslagit ett dubbelalbum där Lionel letar efter kvinnan med de höga klackarna runtom i Europa.

– Och det behöver inte stanna där. Sydamerika, Asien, den ryska tundran. Finns det städer, då kan Lionel leta, säger en uppgiftslämnare med insyn.

Den andra låten som Mr. Richie berättar om heter »Good morning«. Plötsligt under intervjun börjar han sjunga några rader:

Sometimes I wake
A little grumpy, moody
She says no way
Because she is so positive
She gives me love
Get´s me ready for my day

När Mr. Richie får frågan om det är kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet som han sjunger om vägrar han svara. I stället fortsätter han sjunga:

If she cooks your breakfast with love
Gives you kisses wth love
Rubs you back with love
Then you better wake up
And tell her that you love her
Every morning tell her Good morning

De som har följt Mr. Richies karriär vet att just denna text kommer från hjärtat. Enligt rapporter från 1987, när Mr. Richie tog en välbehövlig paus från framgångarna med hans mest säljande album, var han så utmattad att han en dag glömde att säga god morgon.

Personer i hans närhet han sedan dess berättat om de sår som denna upplevelse orsakat Mr. Richie. När jag frågar om han har glömt att säga god morgon någon gång sedan den ödesdigra dagen avbryts intervjun med Mr. Richie.

Senare samma dag lämnar representanter för Mr. Richie beskedet att kvinnan med de höga klackarna och hår likt svarta havet fortfarande saknas.

Crips & Bloods

»Somebody said it´s more like the crips and the bloods, except these guys got better tailors.«

General Richard B. Myers, före detta chairman, Joint chief of staff, till John Stewart på The Daily Show, angående hur läget mellan demokraterna och republikanerna har förändrats sedan invasionen av Irak. 

*****

Citatet kommer från avsnittet som sändes i USA den 16 mars 2009.