Digital Phoenix

Det bästa som hände innan Ipred-lagen var att den franska wunderbargruppen Phoenixs kommande album läckte. Och vid gudarnas skymning: det är en fantastisk popplatta med låtar i ett ständigt champagnerus.

Och som om det inte vore toppen på skäggnyheternas berg. I lördags spelade Phoenix på »Saturday Night Live« och gjorde det med den heder som endast en popgrupp från Frankrike på höjden av sin förmåga kan.

Tre låtar avverkades: »Lisztomania« och »1901« från kommande skivan som tydligen ska heta »Wolfgang Amadeus Phoenix« och så avslutningen, jajamensan, klassikern »Too Young«. En strålande början på ytterligare en långfredag således.

Dessutom: en rolig Digital short med Andy Samberg och Seth Rogen. Klickiliklick innan den försvinner från Youtube.

Gayfish

Det finns inte så mycket mer att säga.

Orden tar slut, bestämmer sig för att vila och i stället får Kanye West ta över: Klicka! Ja, klicka. Du har inget annat val än att klicka.

Lästips #2647

Mer lästips. Speciellt nu när det passar att dela med sig av det goda, när det goda är bättre än det mesta och får oss att minnas bättre tider när nålen inte hade gått i sönder och det brinnande intresset inte hade slocknat.

Så vad är det för tips? Ja, det får du vänta på.

Ett tag till.

Lite längre.

Jodå. En stund till.

Inte än.

Strax.

Några rader till.

Bara några.

Häng kvar.

Vågar du strunta i att fortsätta?

I så fall går du miste om något.

Förutsatt att du orkar läsa.

Och orkar du läsa måste du fortsätta nedåt.

Nu.

Skoja bara.

Sorry.

Vill inte, men skriver på.

Funderar på varför?

Och det kan man ju undra.

Börjar det bli störigt?

Jag tror det.

Så.

Dags för länken.

Eller inte.

Kan inte bestämma mig.

Så ja.

Lugn.

Spotta inte på skärmen i ren ilska.

Ska du spotta någonstans så rekommenderar jag golvet.

Nu går det här inte längre.

Meningslöst.

Verkligen.

Här kommer det.

Det du väntat på.

Alldeles för länge.

Varsågod.

Va, säger du inte tack.

Då blir det inget.

Kom igen.

Jag delar faktiskt med mig av något.

Ett tack kan jag väl få.

...

...

...

Okej, tack för ditt tack.

Here goes.

Nu eller aldrig.

Redo?

Bob Stanley från vackraste poptrion Saint Etienne skriver i The Guardian om vinylsinglar.

Nöjd?

Mr. Luuk

Blir inte så många uppdateringar. »Bloggen har blivit ett monster«, skriker Alex Schulman. Nej, inte alls faktiskt. På inga sätt eller vis. Knappast en levande organism ens. Säkerligen inte heller något pålitligt.

Förhoppningsvis något att återvända till.

Kanske som en vän man hatar att prata med, men som det är trevligt att umgås med. Förutsatt att man inte pratar. Eller i alla fall så lite som möjligt. Biografen är det enda stället man träffas.

Så det har alltså inte blivit så många uppdateringar. Skälen är skiftande och knappast intressanta.

Men nu: en länk. En länk till något som en väldigt roligt person har skrivit. Ibland överväger jag att kalla honom roligast av alla. Oftast ändrar jag mig. Andra gånger inte.

Martin Luuk, läs honom. Och småskratta till kaffet. Eller fnissa på jobbet. Mycket möjligt att båda inträffar på samma gång. Med tur vill säga.