2009-01-31
Hull
LIsa Milberg, trummis och sångerska i fina The Concretes, tipsar om brittiska Alan Hull och hans mer eller mindre fantastiska låt »Magic woman«. På Spotify hittar jag två album: »Pipedream« från 1973 och »Squire från 1975, framförallt det senare gungar och svänger rakt in i hjärtat. Alan Hull dog plötsligt 1995. Han blev 50 år.
2009-01-29
Cirkus #3
Samtidigt, de dåliga tittarsiffrorna till trots, hoppas jag att »Popcirkus« fortsätter i samma stil, fast med mer djup, längre intervjuer och svårare referenser; inte den mjuk-referensposition som Sinding-Larsen ofta tar i rutan, utan den analyserande PSL som man läser då och då.
Cirkus #2
Enligt MMS, som mäter hur många som tittar på ett tv-program, valde 193 000 svenskar »Popcirkus« igår. Siffror som är förvånansvärt låga. Och som för SVT måste vara en besvikelse, främst då den största gruppen av tittare återfinns bland de som är 60+. Med all sannolikhet siktar programmet på att nå en mycket yngre målgrupp, allt annat vore tjänstefel.
Cirkus
Fånigt namn, nödvändigt program. »Popcirkus« på SVT med Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen som programledare fyller ett håll som alltför länge varit tomt. Att Debaser Medis inte är en sexig lokal kan man bortse ifrån, men de korta intervjuerna med artisterna får gärna bli längre och framförallt handla om något.
Och visst hade ett upplägg likt »Later... with Jools Holland« varit att föredra, där scenerna är flera och de inbjudna artisterna turas om att spela.
Och visst hade ett upplägg likt »Later... with Jools Holland« varit att föredra, där scenerna är flera och de inbjudna artisterna turas om att spela.
2009-01-28
Ghosts
»White house ghosts« heter en mycket läsvärd bok jag avverkar för tillfället. Det är historien om Vita Husets talskrivare, de som hjälpt alla från FDR till George Walker Bush att verka lite smartare. Bra berättelser, roliga anekdoter och intressant fakta för oss som delar en fascination för presidenternas alla män.
Hittills imponerar Ted Sorensen mest; JFK:s vän, rådgivare och talskrivare. Men Kennedy gillade inte allt som Sorensen skrev. Under flygresan till Berlin i slutet av juni 1963 ber JFK en assistent om hjälp med översättning, vilket resulterar i en mening som han senare skriver ner fonetiskt på ett papper för att kunna uttala orden rätt. Talet, inför 150 000 tyskar, var i stort en improvisation, då Sorensen alltför faktabaserade förslag tråkade ut JFK. Och meningen på pappret, »Ich bin ein Berliner«, talets mest kända.
Senare på kvällen, ska en av Tysklands högst uppsatta tjänstemän, angående åhörarnas passionerade reaktion på talet, sagt: »Does this mean Germany one day can have another Hitler?«
Hittills imponerar Ted Sorensen mest; JFK:s vän, rådgivare och talskrivare. Men Kennedy gillade inte allt som Sorensen skrev. Under flygresan till Berlin i slutet av juni 1963 ber JFK en assistent om hjälp med översättning, vilket resulterar i en mening som han senare skriver ner fonetiskt på ett papper för att kunna uttala orden rätt. Talet, inför 150 000 tyskar, var i stort en improvisation, då Sorensen alltför faktabaserade förslag tråkade ut JFK. Och meningen på pappret, »Ich bin ein Berliner«, talets mest kända.
Senare på kvällen, ska en av Tysklands högst uppsatta tjänstemän, angående åhörarnas passionerade reaktion på talet, sagt: »Does this mean Germany one day can have another Hitler?«
Cartman
I samband med att han tittar på »High school musical«, kom förra säsongens bästa Cartman-citat: Well, I´m out guys. If this is cool, I´m done now. I no longer have any connection to the world. I´m going home and killing myself.
The Staircase
Fredrik Wikingsson tipsade, jag köpte och fann en tät, komplex historia som fascinerar mig mer än nästintill någonting tidigare. Dokumentären följer författaren Michael Peterson som häktades 2001 misstänkt för att dödat sin fru. Filmteamet med Jean-Xavier de Lestrade i spetsen får tillträde och berättar en historia som ingen hade kunnat hitta på.
Updike
Enligt ett pressmeddelande skrev John Updike 862 texter för The New Yorker under sin karriär. I går somnade han in efter att kämpat mot lugncancer en längre tid. Ytterligare en mästerlig stilist fångad av det okända. John Updike blev 76 år.
Pete Wingfield
»Eighteen with a bullet – The Island recordings« innehåller två album, »Breakfast special« från 1975 och »Love bumps & Dizzy spells«, som får se dagens ljus för första gången. Det är strålande rakt igenom, obeveklig vit soulmusik som aldrig blir tvetydig.
1971 hade britten Pete Wingfield lämnat in medlemskortet i gruppen Jellybread och satsat på en karriär som studiomusiker. Han turnerade och spelade in med bland andra Van Morrison, Maggie Bell och The Hollies. Wingfield var även en bärande del i funkbandet The Olympic Runners. Och det var med dem han begav sig in i studion. Han ville låta som Allen Toussaint, Marvin Gaye, Stevie Wonder och Johnny Bristol. Som Delfonics och Stylistics. Som Dells och Chi-Listes och Huey Smith and the clowns och skapa gospelfunk som Billy Preston. Ett fantastiskt hopkok som blir en lyxig soulburgare med extra allt. För Wingfield lyckas med sitt uppsåt samtidigt som inspirationen inte endast blir imitation, utan konstant sväng med sammansatta rytmiska utsvävningar.
»Eighteen with a bullet« var listettan från inspelningarna som förevigade Wingfields onehitwonderpotential. Men det är den långsammare »Anytime« som verkligen sätter ner foten. En till en början högst ordinär komposition förvandlas efter två och en halv minut till ett förtätat drama med ett gråtande piano och Wingfields falsett i centrum.
Snart efter singelsuccén med »Eighteen with a bullet« var Wingfield tillbaka i studion. Resultatet, »Love bumps & Dizzy spells« var inget som föll skivbolaget Island i smaken. Skivan släpptes aldrig. Enligt WIngfield berodde schismen på att Island ville att han skulle lanseras med en omfattande turné, medan han såg svårigheter att åka land och rike runt med endast en listetta samt problematik att reproducera soundet från inspelningarna på scen. Så i stället för kompromiss valde Wingfield en tillvaro som studiomusiker och producent.
Islands refuserande av »Love Bumps & Dizzy spells« är obegripligt. Jag hör musik som är stolt, som vägrar lägga sig ner, som är en lite popigare fortsättning på allt det som Wingfield lyckades med på sitt debutalbum. Och Island cashade in ändå: de såg de nya låtarna som dyra demos, vilket gjorde att Olivia Newton-John fick en hit med »Making a good thing better« och Patti Labell gjorde »Eyes in the back of my head« på hennes album »Tasty«.
Pete Wingfield då? Jo, han producerade bland annat Dexy´s Midnight Runners första skiva, »Searching for the young soul rebels« och senare The Proclaimers »Sunshine on Leith«. Och under flera år turnerade han med The Everly Brothers. Och under sluttexterna av Guy Ritchies film »Lock, stock and two smoking barrels« spelas hela »Eighteen with a bullet«.
1971 hade britten Pete Wingfield lämnat in medlemskortet i gruppen Jellybread och satsat på en karriär som studiomusiker. Han turnerade och spelade in med bland andra Van Morrison, Maggie Bell och The Hollies. Wingfield var även en bärande del i funkbandet The Olympic Runners. Och det var med dem han begav sig in i studion. Han ville låta som Allen Toussaint, Marvin Gaye, Stevie Wonder och Johnny Bristol. Som Delfonics och Stylistics. Som Dells och Chi-Listes och Huey Smith and the clowns och skapa gospelfunk som Billy Preston. Ett fantastiskt hopkok som blir en lyxig soulburgare med extra allt. För Wingfield lyckas med sitt uppsåt samtidigt som inspirationen inte endast blir imitation, utan konstant sväng med sammansatta rytmiska utsvävningar.
»Eighteen with a bullet« var listettan från inspelningarna som förevigade Wingfields onehitwonderpotential. Men det är den långsammare »Anytime« som verkligen sätter ner foten. En till en början högst ordinär komposition förvandlas efter två och en halv minut till ett förtätat drama med ett gråtande piano och Wingfields falsett i centrum.
Snart efter singelsuccén med »Eighteen with a bullet« var Wingfield tillbaka i studion. Resultatet, »Love bumps & Dizzy spells« var inget som föll skivbolaget Island i smaken. Skivan släpptes aldrig. Enligt WIngfield berodde schismen på att Island ville att han skulle lanseras med en omfattande turné, medan han såg svårigheter att åka land och rike runt med endast en listetta samt problematik att reproducera soundet från inspelningarna på scen. Så i stället för kompromiss valde Wingfield en tillvaro som studiomusiker och producent.
Islands refuserande av »Love Bumps & Dizzy spells« är obegripligt. Jag hör musik som är stolt, som vägrar lägga sig ner, som är en lite popigare fortsättning på allt det som Wingfield lyckades med på sitt debutalbum. Och Island cashade in ändå: de såg de nya låtarna som dyra demos, vilket gjorde att Olivia Newton-John fick en hit med »Making a good thing better« och Patti Labell gjorde »Eyes in the back of my head« på hennes album »Tasty«.
Pete Wingfield då? Jo, han producerade bland annat Dexy´s Midnight Runners första skiva, »Searching for the young soul rebels« och senare The Proclaimers »Sunshine on Leith«. Och under flera år turnerade han med The Everly Brothers. Och under sluttexterna av Guy Ritchies film »Lock, stock and two smoking barrels« spelas hela »Eighteen with a bullet«.
Lambchop
J. Willard Gibbs blev professor vid Yale 1871, en anspråkslös vetenskapsman som tillbringade större delen av sitt liv – förrutom tre år när han studerade i Europa – mellan de tre kvarter där hans hus och Yales campus låg. I genomsnitt deltog en student per termin på hans kurser och under tio år tog han inte ut lön för sitt arbete.
Och han var smart: Albert Einsteins tankar om statisk mekanik, som publicerades i en rad avhandlingar i början av 1900-talet, hade den stillsamme Gibbs redan arbetat fram några år tidigare, men utan att väsnas om sitt arbete. Det kanske allra mest fascinerande med Gibbs var att han använde ett eget teckensystem som de allra flesta ansåg obegripligt, men bland anteckningarna fanns alltså genialiska forskningsframsteg.
Lambchops frontfigur, Kurt Wagner, har en liknande anspråkslös framtoning; ett slags antites till den ofta alltför romantiserande och felaktiga bild av vad och hur en rockstjärna ska vara. Wagner är det stillsamma geniet, killen som arbetar i det tysta och presenterar sitt arbete för de som har intresset, utan att köra ner det i halsen på de villiga. Och så är det ju det där med att Wagner slutade som golvläggare på grund av sina dåliga knän, inte för att musikkarriären började röra på sig.
Samtidigt är Wagner det nav kring vilket Lambchop är byggt, en tanke som han först nu förlikat sig med. Kanske för att Lambchops kärntrupp numera är sju personer till skillnad från det kompiskollektiv bandet började som. Inför »OH (Ohio)« turnerade Wagner solo för att låta låtarna finna sin form på scen. Resultatet är bitvis det finaste som Lambchop lämnat ifrån sig sedan mästerverket Is a woman.
För Kurt Wagners röst, hans frasering och hans förmåga att hela tiden dölja något ytterligare i varje ord handlar inte om bredd, djup eller teknisk kapacitet – det handlar om känslor. Och som vanligt är jag svag för Wagners liiterära förmåga och kunskap. Första singeln »Slipped dissolved and loosed« hämtar sin titel från Shakespeares pjäs »Troilus och Cressida«, där Shakespeare når cyniska och ironiska höjder genom att ifrågasätta bland annat kärleken som något absolut. Alltså helt i led med Wagners bästa lyrik.
Och albumets avslutning, den underbara »I believe in you«, vilket jag först trodde var en text av Wagner, men senare upptäckte var en gammal countrylåt med Don Williams – precis sådant som jag inbillar mig att Wagner själv lyssnar på – är bland det vackraste jag har hört.
Och han var smart: Albert Einsteins tankar om statisk mekanik, som publicerades i en rad avhandlingar i början av 1900-talet, hade den stillsamme Gibbs redan arbetat fram några år tidigare, men utan att väsnas om sitt arbete. Det kanske allra mest fascinerande med Gibbs var att han använde ett eget teckensystem som de allra flesta ansåg obegripligt, men bland anteckningarna fanns alltså genialiska forskningsframsteg.
Lambchops frontfigur, Kurt Wagner, har en liknande anspråkslös framtoning; ett slags antites till den ofta alltför romantiserande och felaktiga bild av vad och hur en rockstjärna ska vara. Wagner är det stillsamma geniet, killen som arbetar i det tysta och presenterar sitt arbete för de som har intresset, utan att köra ner det i halsen på de villiga. Och så är det ju det där med att Wagner slutade som golvläggare på grund av sina dåliga knän, inte för att musikkarriären började röra på sig.
Samtidigt är Wagner det nav kring vilket Lambchop är byggt, en tanke som han först nu förlikat sig med. Kanske för att Lambchops kärntrupp numera är sju personer till skillnad från det kompiskollektiv bandet började som. Inför »OH (Ohio)« turnerade Wagner solo för att låta låtarna finna sin form på scen. Resultatet är bitvis det finaste som Lambchop lämnat ifrån sig sedan mästerverket Is a woman.
För Kurt Wagners röst, hans frasering och hans förmåga att hela tiden dölja något ytterligare i varje ord handlar inte om bredd, djup eller teknisk kapacitet – det handlar om känslor. Och som vanligt är jag svag för Wagners liiterära förmåga och kunskap. Första singeln »Slipped dissolved and loosed« hämtar sin titel från Shakespeares pjäs »Troilus och Cressida«, där Shakespeare når cyniska och ironiska höjder genom att ifrågasätta bland annat kärleken som något absolut. Alltså helt i led med Wagners bästa lyrik.
Och albumets avslutning, den underbara »I believe in you«, vilket jag först trodde var en text av Wagner, men senare upptäckte var en gammal countrylåt med Don Williams – precis sådant som jag inbillar mig att Wagner själv lyssnar på – är bland det vackraste jag har hört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)