Astral weeks

I november 2008 rullade Van Morrison ut mattan för »Astral weeks«, det album som vi alla älskar, som ständigt försvarar sin plats som hans bästa, och kanske till och med det bästa.

Att framföra »Astral Weeks« så som han hade tänkt, spela in det, vägra möjligheten att klippa i livematerialet och sedan skeppa ut det till lärjungarna är inte bara en fin gest, det ger oss också möjligheten att faktiskt höra Van Morrison på toppen av sin förmåga – både 1968 och idag.

För den mystik som albumet kretsar kring och bygger på försvarar vår hjälte än idag med bravur, samtidigt som han framträder med en pondus och självsäkerhet och glädje som han i alla fall inte har utstrålat de tre gånger jag har sett honom live.

Den person han är i dag är naturligtvis inte den han var då. Och därför blandar och ger Van Morrison när han framför »Astral weeks«, byter plats på »Madame George«, lägger till och drar ifrån. Och självklart: låter rösten styra, låter den ställa sig tvekande liksom stark. Tänjer den till bristningsgränsen liksom låter den smyga framåt för att frågande knacka på lyssnarens axel.

»Astral Weeks – Live at the Hollywood Bowl« fortsätter bygga den myt kring originalalbumet som blomstrar och existerar. Och Van Morrison bevisar 40 år senare att han fortfarande förtjänar sin plats i bland de största vokalisterna.